Krönikor
Ansvaret att lyssna
Jag vill försöka åsiktsfasta i år. Lätt blir det inte.
Det talas just nu mycket om yttrandefrihet, om var gränserna går, om vad som är nödvändigt och onödigt att säga. Synsätt bryts mot varandra, kloka människor blir ovänner för att de har olika åsikter i dessa frågor. Kanske är konflikten nödvändig. Ibland kan friktion inte undvikas. Går det ändå att rikta diskussionen åt ett konstruktivt håll? Finns det en dold möjlighet i våra olikheter?
Demokrati innebär inte bara rätten att tala, utan också rätten att tycka. Samtidigt är det kanske en demokratisk grundövning att inte alltför snabbt producera åsikter. Ibland kan jag vinna mer på att lyssna, begrunda, avvakta och ställa mig själv frågor.
Om någon annan ser saker på ett helt annat sätt än jag, vad kan det tänkas bero på? Jag kan inte förstå det med mindre än att jag visar prov på lyhördhet. Vi glömmer gärna att friheter alltid innebär ansvar, men en viktig sida av yttrandefriheten är ansvaret att lyssna.
Detta lyssnande innebär inte alls att jag på minsta vis måste ändra min egen ståndpunkt. Snarare kan lyssnade göra mig mer grundmurat övertygad om att jag bör stå kvar där jag står. Men om någon inte tycker som jag, betyder det inte definitionsmässigt att den människan är mindre intelligent eller etiskt högtstående än jag och det är inte ens säkert att hen har alldeles fel.
Vad som först tycks vara en konflikt visar sig ofta vara ett samband, lär poeten Tomas Tranströmer ha sagt vid något tillfälle. Om jag och en annan människa brinner för samma sak – det må vara Gud, yttrandefrihet, politik eller fotboll – kan det faktiskt vara lättare hänt att vi blir ovänner än om vi inte delar några intressen. När konflikt uppstår, sök alltså sambandet.
Vad har vi exempelvis gemensamt, vi som ibland ryker ihop om kristen tro? Vi delar nattvarden. Vi samlas i gemenskap i Kristi kropp. "Kyrkan är ingen åsiktsgemenskap", sa en präst som jag respekterar djupt utan att alltid hålla med. Låt oss minnas det: att gemenskapen i Kristus är större än vårt tyckande.
Över huvud taget råder ett åsiktsöverskott i samhället som fastan kanske kan råda bot på. Jag vill försöka åsiktsfasta i år. Lätt blir det inte. Som så många i samtiden producerar jag rappt och gärna åsikter om det mesta, men det är inte säkert att världen behöver ännu en åsikt just nu. Däremot lider vi brist på lyhördhet, eftertanke, begrundan. Ur den aspekten kan fastan bidra till ett plötsligt överflöd där överflöd behövs. Att fasta innebär inte att säga nej. I fastan – då om någonsin – finns utrymme för ett ”ja”. Ja till Jesus, ja till medmänniskan, ja till kontemplation över vad det är som frestar oss att vända oss ifrån varandra när vi skulle kunna se även på dem vi betraktar som fiender med kärlekens blick.