Krönikor
Att be om hjälp är inte att vara andra till last
“Det kan faktiskt vara så att vi lockar fram det bästa hos våra medmänniskor när vi vågar blotta vår svaghet.”
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Det hände i en kyrka där jag hade medverkat i ett program. Evenemanget var över. Vi var alla välsignade av prästen och på väg ut i vinterkvällens mörker och kyla.
När jag krängde på mig rocken hörde jag en lågmäld röst snett bakom mig. Den sa: “Jag tar gärna emot lite hjälp.”
Där stod en gammal man. Han brottades med sitt ytterplagg och var tydligen på väg att förlora matchen.
“Höger arm krånglar. Jag har svårt att få in den. Så jag tar gärna emot lite hjälp.”
“Visst, självklart”, sa jag.
Mognad medför en insikt om att ingen människa är en ö.
Med förenade ansträngningar lyckades vi få in hans arm i ärmen, och efter att ha utbytt några ord om kvällens begivenhet sa vi hej då.
Vi gick åt skilda håll, men hans öppningsreplik tog jag med mig som en värdefull gåva. Den värmde mig.
“Jag tar gärna emot lite hjälp.”
“Kan själv” från ett barn signalerar en naturlig utveckling. Barnet är på väg mot vuxenlivets självständighet. Ambitionen går inte alltid i takt med verkligheten, men riktningen är den rätta.
Men det är också naturligt att den attityden tonas ned med åren. Mognad medför en insikt om att ingen människa är en ö. Vi ingår alla i ett sammanhang. Vi behöver varandra.
Den hade farbrorn i kyrkans foajé förstått. Och han hade också förstått att det inte är en skam att ta emot hjälp från andra, när den egna förmågan begränsas av ålderdomens förluster.
Här finns en insikt, som inte är alldeles lätt att ta till sig. För vi har ju vår stolthet att tampas med.
Men det finns också ett annat, måhända ädlare motiv till oviljan att visa sig svag. Nämligen känslan av att man inte vill vara andra till last.
Men där tror jag att vi ofta tänker fel. Det kan faktiskt vara så att vi lockar fram det bästa hos våra medmänniskor när vi vågar blotta vår svaghet.
Jag har ett uselt lokalsinne. Har alltid haft, genom alla åldrar. Men när jag vimsar omkring på okänd ort brukar jag hejda närmaste fotgängare och be om hjälp med orienteringen. Jag kan inte minnas att jag en enda gång mötts av sura miner eller ovilja att bistå. Tvärtom, alla tycks bli glada av att få hjälpa till.
Vad är det jag försöker säga? Jo, att vi inte ska låta stoltheten eller vår rädsla för att vara till besvär bli en snubbeltråd för vårt eget och andras välbefinnande. Att vi helt enkelt ska säga som det är.
“Jag tar gärna emot lite hjälp.”
Det kan rent av bli så att den repliken blir till välsignelse för en medvandrare på livets väg.
Birger Thureson är skribent samt recenserar böcker på Dagens kultursidor.
