Krönikor
Även ondskan kan se snäll ut
Det är som att se en livsfarlig orm i ögonen.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Osama Krayem – misstänkt för delaktighet i massmordet i Bryssel 22 mars – såg nog ut som en av många unga muslimska killar i Rosengård, Malmö. Liksom jag tog han buss nr 5 in till stan, men jag steg på bussen i den välbärgade västra delen av staden, han steg på någonstans i de östra delarna, i Rosengård.
Kanske var han av de många förortsungdomar som under sommaren strömmar till de nya badbryggorna med dopp i Öresund och nära utsikt mot Köpenhamn. Jag bor där, så vi kan ha gått förbi varandra. Kanske stod vi i samma kö på ICA Maxi, eller vid samma glasskiosk där vid badet.
Detta skulle i så fall inte göra honom ett dugg mera mänsklig.
Ja, han bodde i Rosengård, socialdemokraternas våta 60-talsdröm, med mamma och pappa, fem minuter från Malmö centrum. Ja, han hade ett slags jobb, han var "vaktmästare" i något som heter "Jobb Malmö", kommunens "arbetsmarknadssatsning". Han hade 17 440 kronor i månadslön. Inte så illa för en 21-åring, som han då var. Som bodde hemma hos mamma och pappa.
Ändå blev han inblandad i sådant som handlar om mord, våldtäkt, massvåldtäkt, att hugga av huvudet på folk, att spela fotboll med avhuggna huvuden, att släpa en hög med lik efter en bil...
Den här killen har jag möjligen mött. På buss nr 5. Eller på det ”idylliska Gamla Torg”. Eller på Södergatan mitt genom stan. Eller på McDonalds vid Gustaf Adolfs Torg . Eller var som helst.
Vi är ju faktiskt, i vissa avseenden, nästan som grannar.
Men nu kommer det till denna sak. Jag vill som medborgare helst inte ha med honom att göra. Jag vill helst låsa in honom. Jag vill aldrig mer möta honom på stan.
Det är de där ögonen. Plötsligt ser man in i ett par ögon, och det finns inget mänskligt i dessa ögon. Det är som att se en livsfarlig orm i ögonen. Det är kallt och utan nåd.
Vilket inte innebär att samma ögon i nästa ögonblick kan vara glada, skrattiga, till och med varma och omtänksamma. Vi vet ju att både kommunistiska och nazistiska massmördare efter förrättad mordorgie kunde gå hem och kela med barn, fru och hund.
I kristen föreställning ser djävulen inte nödvändigtvis ut som vi föreställer oss djävulen. Inga horn i pannan, inte luden svans, inte lång tveeggad eldsprutande tunga. Djävulen kan se ut som vem som helst, till och med ha skepnad av präst eller pastor.
(Fråga Jesus – inför deras möte i Sinai intog djävulen rollen både som världsförbättrare och som teolog.)
Även människor som utför djävulska handlingar var en gång i tiden gulliga små babies. Även djävulen var – som bekant – i början en vit liten ängel. Även ondskan kan se snäll ut.
Det minskar – som sagt – inte deras djävulskap. Enligt min mening: snarare tvärtom.
Göran Skytte är journalist med ett förflutet på Arbetet, Aftonbladet och SVT, författare till en rad böcker och kristen förkunnare. Tidigare gästkrönikör på Dagens ledarsida.
