Krönikor
Bara lugn, vi kommer hitta tillbaka till varandra
“Det tycks vara fler än jag som också bävar lite för alla de där mötena.”
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Efter att ha lämnat barnen i skolan slår jag mig ner i soffan med en kopp kaffe och ett blankt dokument framför mig. Min man, tillika pastorn i min församling, cyklade just iväg balanserades en resegarderob med en kostym i på cykeln, redo för dagens begravning i kyrkan. Med riktiga människor i bänkarna. Lite trögstartad skrollar jag genom nyhetssajterna som alla toppar med veckans, eller kanske seklets, nöjesnyhet: ABBA släpper nytt material. Jag drar på den nya singeln högt, blundar och lutar huvudet bakåt en stund. Inser strax att kinderna är blöta av tårar.
“Do I have it in me?” Abborna frågar sig det vi kanske alla undrar lite till mans just nu. Lite yrvaket möts vi igen, på ostadiga ben hälsar vi tafatt i kyrkentréer och på arbetsplatser. Hur var det man gjorde nu igen? “En bitterljuv sång finns där i alla minnen vi delar.” Nu får vi samlas igen. Någorlunda normalt, fortfarande med ett varningens finger höjt i skyn, men vi kan ändå se varandra i ögonhöjd. Och visst har vi längtat. Men det tycks vara fler än jag som också bävar lite för alla de där mötena.
Någon beskrev det för mig häromdagen som att kugghjulen inte riktigt hakar i varandra. Maskineriet känns ooljat. Det gnisslar. Lite förläget ser vi på varandra under lugg, uppriktigt förvånade över att det visst stämde, det där med att social kompetens är en muskel som behöver träning. Och det var länge sedan vi tränade. De där versionerna av “hur är läget?” och “vad gör du nuförtiden?” kommer inte lika naturligt.
Vet ni vad jag tror? Jag tror att vi behöver ha lite fördragsamhet med oss själva. Om man är ABBA kan man skicka digitala versioner av sig själv ut att möta andra, medan man själv sitter hemma och äter chips. Och hur frestande det än kan vara för en del av oss att tänka att det vore en skön lösning för gudstjänster och jobbmöten att skicka sin avatar så tror jag att vi snart kommer att hitta tillbaka.
Så om inte alla dyker upp i kyrkan igen nu de första söndagarna, om inte våra återseenden blir så där hjärtliga, om inte euforin i sångerna infinner sig direkt kanske det inte gör så mycket?
Vi har det i oss. Det bor där någonstans bakom det nya normala. Och lika givet som den svulstiga nya popballaden kommer att nå toppen på alla listor kommer vi också hitta tillbaka till minglandet och omsorgen om varandra. Vi behöver nog bara olja om maskineriet lite. Träna en stund. Ha lite tålamod medan muskelminnet lägger sig på plats.
Josefine Arenius är projektledare, föreläsare och småbarnsmamma och skriver krönikor på Dagens livsstilssidor.
