Krönikor
Barnsångerna vi sjöng i kyrkan har följt mig hela livet
Många av sångerna jag lärde mig som barn sitter fortfarande.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
"Jag är interädd, jag är inte rädd. Herren Gud går med mig och jag är inte rädd". Jag var nio år gammal och skulle gå genom den lilla skogen från min klasskamrat och hem. När träden tätnade och det blev mörkare omkring mig började jag sjunga den där sången. Jag hade hört den på LP:n med Charlotte och Per Höglunds kristna barnsånger, och jag tror att vi sjöng den i söndagsskolan också.
Nu blev den där sången ett stärkande sällskap, hela vägen genom skogen. När jag nådde gläntan var jag så lättad att jag bytte sång:
"Å, å, å, å vad Gud är god mot mig. Aldrig kan jag glömma vad han gjort för mig" skrålade jag medan jag fortsatte med hoppsa-steg över gärdet i riktning mot vårt hus.
Jag hade så många sånger i mig som liten, för jag växte upp i frikyrkan och där sjöng vi överallt och jämt. I familjegudstjänster, söndagsskola, barnkör och på läger. Många av sångerna jag lärde mig som barn sitter fortfarande. Där finns texter av tröst att nynna på när man är ledsen, så som "Jag får va hos dig, jag får be till dig".
Där finns också tonsatta löftesrika bibelord, som sången ”jag är med er alla dagar, in till tidens ände” och enkla lovsånger att tralla på när man tycker att det ”bub bub bub bub bubblar inom mig”.
Läs också: Kristna barnsånger en grund för hela livet
Malin Aronsson är redaktör för Dagens relationsmaterial, krönikör och en av två programledare för podden "Dagens människa"
