Krönikor
Birger Thureson: Pensionär – pest eller paradis?
Stolsraderna fylldes av silverhåriga damer och herrar.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Våra barnbarn, nio och elva år, lockades de ett tag av livet som pensionärer. De upptäckte att mormor och morfar kunde ta det lugnt på morgnarna, äta frukost i långsamt tempo och ägna en bra stund åt att lösa korsord. Ja, just det senare var väl inte det som hägrade mest, men de anade den nästan anarkistiska frihet som pensionärslivet faktiskt erbjuder och började drömma om en karriär som pensionärer.
Min hustru och jag försökte övertala dem att satsa på andra livsmål. Pensionärslivet infinner sig så småningom utan att man anstränger sig det minsta, förklarade vi.
Allt talar för att vi lyckades med vår kampanj. Ellen och Lilly har nu andra drömmar, som jag inte tänker avslöja här.
Så – pest eller paradis? Frågar du mig lutar pensionärslivet mer mot paradis än pest. Fast jag vill nog formulera mig mer återhållsamt. Det är riktigt bra. I varje fall så länge hälsan håller.
Ta bara en sådan sak som att jag sitter på en balkong i Puerto de Mogán, Gran Canaria, och skriver den här texten. En pensionär behöver inte planera sin semester utifrån höstlov, jullov, sportlov eller semesterschemat på en arbetsplats.
Jo, jag vet. Det finns pensionärer som har svårt att få ihop till en utlandsresa. Det är en skam att människor som slitit ett långt yrkesliv ska lönas så uselt. Men på planet mot solen och värmen fylldes stolsraderna av silverhåriga damer och herrar. Här och var syntes en blänkande flint. Väldigt många svenska pensionärer verkar ha det hyfsat hyggligt ställt ändå.
Sedan tror jag att det finns viktigare värden för en senior än en vecka i solen då och då, hur behagligt det än är. Som att få betyda något för andra och vara en del av ett meningsfullt sammanhang.
Eftersom jag har varit pensionär ett antal år vågar jag kanske komma med ett tips. Det är kort och gott – engagera dig! Civilsamhället skulle inte klara sig utan volontärer. Här finns plats för den som vill och orkar.
Den som sticker in näsan i kyrkornas och föreningarnas vardagsliv blir snart varse, att verksamheten till stor del bärs upp av frivilligarbete. Och volontärerna är ofta seniorer.
Jag älskade mitt jobb som journalist och är privilegierad som kan fortsätta att skriva som pensionär. Det kan man göra var som helst, även på en balkong utomlands. Men genom några timmars volontärarbete i veckan upplever jag det jag kanske saknar mest från yrkeslivet, nämligen arbetsgemenskap.
Det gör pensionärslivet så mycket bättre, om än inte till ett paradis.
Birger Thureson är skribent samt recenserar böcker på Dagens kultursidor.
