Krönikor
Blåögt, SVT
Ändå blev jag själv ganska illa till mods av denna första del av Blå ögon.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
I söndags var det premiär för SVT:s nya dramasatsning om livet i politikens värld, Blå ögon (SVT1). I första avsnittet fick vi möta Elin Hammar, som kastas in i arbetet som kanslichef när den tidigare chefen av okända skäl försvinner mitt i valrörelsen. Upptakten är spännande, och överlag är serien snyggt filmad, med bra skådespelare, rapp dialog och intresseväckande intrig.
Men vi fick också stifta närmare bekantskap med en valarbetare längre ner på statusskalan, Annika Nilsson, som arbetar inom vården, och som engagerat sig i det populistiska och främlingsfientliga partiet Trygghetspartiet. Hon berättar i ett offentligt tal hur vi inte längre verkar ha råd att ta hand om våra gamla, och att partiet kämpar mot eliterna. Runt om henne demonstrerar alltmer våldsamma antirasister, som kastar ägg och bråkar med polisen.
Här någonstans tycker jag att det hela blir problematiskt. Blå ögon har placerat sig tätt, tätt intill verkligheten. Visst, det här är fiktion. Men varje fiktionsförfattare gör ett antal konstnärliga val. Annika i filmen blir genom fokuseringen på henne de främlingsfientligas ansikte, och genom den ytterligt täta kopplingen till dagens politiska situation, alltså också åtminstone till en del, SD:s ansikte.
Hennes berättelse är till stora delar en berättelse om den lilla människan som vill förändra något. Annika blir en hjältinna, ett offer och till sist en martyr. Till det som nyanserar bilden finns hennes sons vänskap med en invandrare.
Ändå blev jag själv ganska illa till mods av denna första del av Blå ögon. Säkert finns det Sverigedemokrater som påminner om Annika. Jag tror också att SD-are har varit utsatta för oacceptabelt våld. Men hur var det nu med järnrören och med Kärrtorp? Och varför skulle en synnerligen välbetald Sverigedemokrat som Jimmie Åkesson vara mindre elit än till exempel Göran Hägglund?
Den berättelse man valt att berätta – åtminstone i denna del ett – låter i vissa delar som ett eko av de berättelser som Sverigedemokrater vill ska berättas om dem. Små människor mot makten och eliten. Fattiga människor, som inte har råd att stödja invandring.
Som grädde på moset visade SVT sedan en dansk dokumentär om hur Al Shabaab rekryterar nordbor till sin terrororganisation (SVT2). En viktig film som denna kväll kändes synnerligen malplacerad i tablån.
Till alla dem som tagit sig igenom denna söndagskväll den första advent vill jag rekommendera Tony Samuelssons briljanta bok Kafkapaviljongen. Den handlar om ett fiktivt Europa där Hitler vunnit kriget.
I centrum står några författare, som gradvis lär om – hjärntvättas, kan man också säga – och börjar skriva berättelser som passar in i den nya världsuppfattningen. En tankeväckande bok, inte minst så här ett par dagar innan en eventuell regeringskris.
Inger Alestig är tidigare reporter på Dagen.
