Krönikor
Bomberna fick Sonja, 10, att börja stamma
Trottoaren i Sundbyberg är full av människoliv som vänts upp och ned
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
De senaste veckorna har jag sett människans fulaste och vackraste, om vartannat på en och samma trottoar.
Jag har sett det fula i konsekvenserna av krig. Min kyrka ligger ett par hundra meter från Migrationsverket i Sundbyberg. Dit kommer just nu de som flytt bomberna i Ukraina. Vi har tillsammans med många andra volontärer försökt finnas där för att omfamna flyktingarna med mat och förnödenheter.
Det skakar om en. Trottoaren är full av människoliv som vänts upp och ned. Vissa möten gör extra ont. En dag möter jag en blind man som inte ens vet var han hamnat.
– Where am I, am I in Stockholm, upprepar han om och om igen där han står i kön.
Nästa dag träffar jag tioåriga Sonja. Flickan i guldjacka som ser glad ut när hon får ett gosedjur. Men i mamma Anastasias telefon finns bilder på Sonja tagna i skyddsrummet utanför Kiev. Sonja sitter lutad mot en stenvägg medan bomberna faller.
– Ljudet av bomber säger mamman och skakar på huvudet. Det är fruktansvärt.
Sonja har börjat stamma av stress och oro. Anastasias ögon fylls av tårar när hon berättar.
– Jag är så, så ledsen, säger jag och klappar henne tafatt på axeln.
De smarta orden tar liksom slut när man tvingar sig själv att känna hur krig känns. Ibland har jag också tillåtit mig att gråta. Och om och om igen har jag frågat mig hur människor kan vilja så ont. När vi samtidigt har potentialen till så mycket gott. Det har jag ju också sett de här veckorna.
Det vackra jag har sett har lyst igenom alla dem som velat hjälpa. Jag visste inte att vi människor kunde vara så goda mot varandra. Öppna och generösa, flexibla och fullständigt överlåtna åt varandra. Fast vi inte ens känner varandra.
Jag har mött vanliga svenskar som tagit ut semester för att hjälpa till. Andra har stannat på vägen till sina jobb för att lämna färdigbredda smörgåsar. Det har donerats hygienartiklar, blöjor, leksaker och underkläder. Alla, både flyktingar och volontärer, på den där trottoaren har blivit som vänner. Parkeringsvakterna har haft överseende med nästan allt.
Facebookgrupper, säkerhetsvakter, poliser och vaccinationsstyrkan har bistått varandra. Inte en enda gång har busschauffören, vars rutt är igenkorkad av folk, tutat ilsket. I stället har hon öppnat bussrutan och sträckt ut en kasse kläder.
Jag har haft två olika sånger i mitt huvud under den här tiden. När ondskan krupit innanför huden har jag nynnat Herre förbarma dig. När godheten visat sig har jag gnolat på den där låten av Per Erik Hallin, Jag ser det i min fantasi, vilken värld det ska bli. Och vet ni, om jag blundar en stund är det trots allt den senare sången som sjunger starkast i mig. Jag har inte bara sett det i min fantasi, jag tycker mig ha anat det i verkligheten. Det vackra kommer att vinna över det fula. Vilken värld det ska bli.
Malin Aronsson är redaktör för Dagens relationsmaterial, krönikör och en av två programledare för podden "Dagens människa"
