Krönikor
Bra start för sommarprat
Lena Olin berättade om att hon en gång tänkte bli nunna.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Under de senaste åren har jag lyssnat med ett ganska förstrött intresse på sommarpratet i radio (SR P1). Förra året undrade jag ibland om programmets bäst-före-datum hade gått ut. Att låta folk prata ganska fritt i en och en halv timme kan verka vara en bekväm programidé. I själva verket kräver det mycket av eftertanke och förarbete om det ska bli bra.
Inte så sällan stängde jag av förra sommaren, oftast beroende på att personen som pratade visserligen hade åstadkommit något stort inom sitt område – men inte lyckades förmedla något som kändes angeläget till mig som lyssnare. Det räcker helt enkelt inte med att vara kändis för att det ska bli ett bra program.
Men i år blev jag positivt överraskad av de två första programmen (lördag 20 och söndag 21). Som bäst ger sommarprogrammen insikter och tankar som jag som lyssnare kan bära med mig, och som är tillräckligt allmängiltiga för att många ska kunna känna igen sig eller åtminstone få sig en tankeställare. När programmen är bra får vi också syn på människan bakom kändisskapet, vi får lära känna henne eller honom på ett nytt sätt.
Lena Olins premiärprogram tillhörde just kategorin sommarpratet när det är som bäst. Hon berättade om sin barndom och gav ett kärleksfullt och samtidigt humoristiskt porträtt av sin far, som deklamerade Bibeln till frukost och alltid gjorde en dramatisk entré i köket. Hon berättade om att hon en gång tänkte bli nunna och drogs till katolska kyrkan, och om sin ätstörning och sin oro och ångest.
En bild kommer jag särskilt att bära med mig, och det är hennes tankar om att hantera känslor av rädsla och ångest. I dag är vi ju duktiga på att sortera sopor – och på samma sätt kan vi återanvända och förvandla känslor, menar hon. Rädslan kan, i stället för att lamslå oss, vara ett drivmedel och föra oss framåt.
Söndagens program med David Batra hade helt andra kvaliteter. David har uppenbarligen ett sinne för dramaturgi, och den har ibland varit en bristvara i sommarprogrammen. Hela hans program var uppbyggt som en spännande film, med en brännande fråga i centrum: Om David ringde upp Mikael, som David varit med om att mobba i skolan, skulle en försoning kunna äga rum?
Det blev ett både spännande och viktigt program om moral, om mobbning, om förlåtelse, och om att gå vidare. David Batra hade modet att visa på sina egna mindre smickrande sidor, och därmed tror jag att han visar både barn och vuxna att sann styrka är att våga visa sig svag.
David Batra säger sig inte ha någon religiös tro – men hans program visade på en tro på människan och på att kärlek och försoning alltid är svaret, när livet bjuder på konflikter och svårigheter.
Inger Alestig är tidigare reporter på Dagen.
