Krönikor
Carl-Henric Jaktlund: Bonos kritik påminner kyrkan om dess uppdrag
Sann kristen andlighet är väldigt mänsklig och konkret.
Det är lätt att så mycket fokusera på undren och tecknen, att man glömmer det egna ansvaret och möjligheterna.
Carl-Henric Jaktlund
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
I lördags var jag på ytterligare en U2-konsert, den tionde i ordningen sedan min första 1993. En storslagen föreställning med ett smått osannolikt pärlband av fantastiska låtar. Och ändå nynnar jag efteråt mest på en av låtarna som inte spelades.
Förra veckan ladda jag upp med att lyssna igenom U2:s digra katalog och speciellt då de delar som reflekterar den kristna tro som så djupt präglat och fortsätter prägla deras utgivningar, och plötsligt var den där: ”Crumbs from your table”. Sedan dess har den inte lämnat mig i fred.
I starten på 2000-talet skulle ett nytt U2-album spelas in men det dröjde: Frontfiguren, sångaren och huvudsaklige textförfattaren Bono åkte nämligen skytteltrafik världen över för att träffa presidenter, statsministrar och andra i ledande samhällspositioner och försöka få till skuldavskrivningar för Afrikas länder så att de kunde få ökade möjligheter att resa sig och ta kommando över sin egen framtid. Därtill propagerade han ivrigt för en bred medicininsats för att få bukt på den skenande aids-problematiken på kontinenten.
Läs också: Så har tron sipprat fram i U2:s musik
Det nya albumet försenades men när det äntligen släpptes 2004 så var det märkt av erfarenheterna från Bonos arbete, allra tydligast noterbart i tidigare nämnda låt som skrevs i besvikelse över den världsvida kyrkans svek. Refrängen, skriven ur Afrikas synvinkel: "You speak of sign and wonders, but I need something others. I would believe if I was able, but I'm waiting on the crumbs from your table". Fritt översatt: "Du talar om tecken och under, men jag behöver något annat. Jag skulle tro om jag kunde, men jag väntar på smulorna från ditt bord."
När Bono besökte Willow Creeks ledarskapskonferens GLS 2006 tydliggjorde han sin kritik och kallade kyrkan för en besvikelse som står vid sidlinjen och tittar på när världen kämpar och går under. Alltför självupptagen, alltför inåtvänd, alltför passiv.
Läs mer: Carl-Henric Jaktlund: Högerextrema ville sätta en yxa i mig
Kritiken kan upplevas orättvis, för visst gör många kyrkor och samfund stora insatser, men samtidigt är det ständigt värt påminna sig detta perspektiv som kyrka: Det är lätt hänt att så mycket fokusera på undren och tecknen, på bönerna till Gud om hans ingripande, att man glömmer – eller flyr – det egna ansvaret och de egna möjligheterna att ställa tid, pengar och kraft till förfogande och faktiskt innebära den skillnad man hoppas på.
Kyrkan har i uppgift att be för världen men också att så mycket som möjligt vara ett bönesvar.
Sann kristen andlighet är väldigt mänsklig och konkret, den får konsekvenser rakt in i denna värld, allt i fotspåren av den Gud som valde att bli människa för att hjälpa och rädda mänskligheten. Kyrkan, Kristi kropp på jorden, bör alltid arbeta vidare i den andan.
Det är viktigt att ständiga påminna sig det, därför nynnar jag denna vecka på låten som inte spelades i helgen.
Läs även: Carl-Henric Jaktlund: Hans leende avslöjade allt
Carl-Henric Jaktlund är nationell ledare för Alpha Sverige och skrev gästkrönikor på Dagens ledarsida fram till 2020.
