Krönikor
Carl-Henric Jaktlund: Hellre koka än koka över
Vägen framåt är att lyssna in två röster samtidigt.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Vid en handfull tillfällen den senaste tiden har jag hört människor referera till en ny form av offentlig förbönsoffensiv som sprider sig på olika håll i svensk kristenhet. "Konceptet" är enkelt: Ut på gator och torg och fråga folk om de har något de önskar hjälp i bön med.
Borde väl betraktas som positiva nyheter, eller?
Man kan tycka det, men de flesta jag hört prata om det på sistone har haft en kritisk underton. Och om det de påstår är sant – att denna offentliga förbönsoffensiv präglas av en ivrighet som riskerar upplevas som påflugenhet och har en större fokusering på de efterlängtade bönesvaren än på människorna – så finns det fog för ett visst mått av skepticism. I så fall skulle det behöva tillfogas en del eftertanke, känsla samt god teologi.
Men då är det väl mer rimligt att försöka göra det bättre än att stå och peka på dem som bristfälligt försöker?
Tillvägagångssättet, tonen och en del därtill kan säkerligen ifrågasättas men själva viljan och längtan är omöjlig att slå ner på. Därtill har de trumf på hand eftersom de helt enkelt kan säga: "Vi försöker ju bara göra vad vi ser att den första kristna församlingen gjorde". Hur argumenterar man emot det? Mitt förslag: Man låter bli.
För detta är inte en diskussion att vinna, det finns inga som helst anledningar att leta skäl till varför man försagt ska slå ner blicken i stället för att frimodigt lyfta den som vi ser att de kristna i Apostlagärningarna gjorde i mötet med omgivningen. Tvärtom, på detta område borde det enbart finnas en bön efter att i ökad utsträckning få leva ut det liv som gestaltades då och som Gud mig veterligen aldrig återkallat.
Lewi Pethrus, den svenska pingströrelsens grundare, påstås ha sagt att det är bättre än att det kokar över än att det inte kokar alls. Det är svårt att säga emot, för vem föredrar någonsin svala och säkra gäspningar framför hängivenhet som ibland trampar över?
Men bättre än båda dessa alternativ är förstås att det helt enkelt kokar. Därför är vägen framåt inte att distansera sig från det man upplever som överhettat och förbli underhettad, utan att lyssna in två röster samtidigt: Både den egna med reservationer mot beteenden/teologi som man anser felaktiga, och den där rösten som Nya testamentet ropar ut och som du kanske, likt mig, kan höra som en rejäl viskning inombords. Den som säger att Guds kraft är en verklighet, att det är lönt att be om helande och tilltal, att det i både församlings- och vardagsliv finns en kontaktyta gentemot himlen som gör allt möjligt.
Lyckas man med den dubbelheten, parallellt med en reflekterande och själavårdande teologi som vet att det inte finns någon maskinell automatik som garanterar ständiga bönesvar, så har svensk kristenhet tagit ett ordentligt steg framåt som innebär att man blir känd som den varma, innerliga och ivriga gemenskap som den första kristna församlingen var.
Carl-Henric Jaktlund är nationell ledare för Alpha Sverige och skrev gästkrönikor på Dagens ledarsida fram till 2020.
