Krönikor
Carl-Henric Jaktlund: Kyrkan måste lyssna för att ha något att säga
Paradoxalt kan tyckas, men så är det i efterföljden av denne Jesus.
Tänk att det kan anses märkligt och irriterande att en präst talar om Gud i en kyrklig begravningsgudstjänst.
Carl-Henric Jaktlund
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Detta med kyrkan och samtiden är en ständig följetong, vad ska förhållandet de två emellan egentligen vara? Fredrik Wikingsson, tv-profil och filmskapare, reflekterade från sitt håll tillsammans med ständige vapendragaren Filip Hammar i deras podd häromveckan. Den kyrkliga begravningen av Wikingssons farmor, där prästen envisades med att "skohorna in Gud hela tiden" trots att varken farmodern eller släkten var kristen, upprörde. Och så landade de i ett statement: "Kyrkan borde vara mer ödmjuk, den borde vara som män på en förlossningskurs: 'Vi är här för att lyssna!'"
Det finns mycket att bli frustrerad kring i det resonemanget. Tänk att det kan anses märkligt och irriterande att en präst talar om Gud i en kyrklig begravningsgudstjänst. ”Va, talar politikern politik i riksdagsdebatten!?”, ”Är det sant, pratade miljöaktivisten om miljön!?”. Så säger ingen någonsin, men kyrkan förväntas minsann retirera. Det känns minst sagt västerländskt tidstypiskt och det är förstås inget som kyrkan någonsin kan acceptera utan att mista sin själ och sitt existensberättigande.
Men med det sagt: Det går inte enbart att tala. Om det ena diket i denna utmaning är att kyrkan blir tyst, foglig och ärendelös så är det andra att hon existerar enbart i monologens form, endast intresserad av sin egen röst. Det senare alternativet kan kännas radikalt och frimodigt men blir inte sällan tvärtom, för den kyrka som inte alls lägger örat mot sin samtid fastnar lätt i sitt eget språk och sina egna frågor och misslyckas adressera den värld hon är satt att kommunicera med.
Sammanfattningsvis: Kyrkan måste tala men om hon inte lyssnar har hon inget att säga.
Jag tror att kombinationen av frimodigt förkunnande och nyfiket lyssnande är den stora hemligheten till att Alpha – grundkurserna i kristen tro som föddes i anglikanska kyrkan i London och som blivit de senaste årtiondenas stora evangelisationsrörelse i västvärlden - har blivit så populära. I Alpha har kyrkan sin konkreta plattform i föredragsdelen där den rakt på sak berättar vad den tror, därefter är det deltagarnas tur att i samtalsgruppen få komma till tals med hur de tror och resonerar kring det ämne som lyfts. Där är kyrkans representanter mer öron än mun, då lyssnas det nyfiket, intresserat och generöst.
Det är inte den ena eller andra delen som är grejen, det är förenandet av dem. Talandet och lyssnandet i armkrok, 'både och' i stället för 'antingen eller'. Paradoxalt kan tyckas, men så är det i efterföljden av denne Jesus som var både Gud och människa, som samtidigt var fylld av såväl nåd som sanning, som både kallade människor till sig och sände ut dem och som sa till sina lärjungar att leva i världen men inte av den.
Kyrkans devis i hans fotspår bör bli: ”Vi är här för att lyssna – och tala”.
Carl-Henric Jaktlund är nationell ledare för Alpha Sverige och skrev gästkrönikor på Dagens ledarsida fram till 2020.
