Krönikor
Carl-Henric Jaktlund: Lägg fokus på ärlighet
Få saker är så viktiga som att sant beskriva sitt liv.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Häromåret skrev jag en krönika i Dagen om att Astrid Lindgren, utifrån sin fascination inför världens och mänsklighetens goda, konstaterat att hon allt oftare tvivlade på sitt tvivel. Fanns det kanske inte en Gud där bakom och bortom allt ändå, kanske? Berättelsen finns återgiven i Jens Andersens bok "Denna dagen, ett liv" (Norstedts) och väckte stor entusiasm bland många kristna som läste. Begripligt, det finns onekligen något mycket vackert och hoppfullt i det där grubblandet.
Men när Tomas Andersson Wij uttrycker i princip detsamma på senaste albumet så är reaktionerna mer delade. Han sjunger: "Säg mig vem ska jag tacka för den tid som har gått? Det står ’Avsändare okänd’ på de gåvor jag har fått.”
Samma känsla som hos Astrid Lindgren, samma konstaterande kring livets goda och funderande kring vem som är förtjänt av tacket för det. Varför är en del kristna mer osäkra på hur de ska förhålla sig till det? En förklaring kan förstås vara att Astrid Lindgren, hur mycket man än tycker om Wij, är betydligt mer nationalikon.
Men den stora förklaringen, gissar jag, ligger i riktningen. Astrid kommer från ateistens/agnostikerns perspektiv och närmar sig en tro, Tomas rörelse har snarare varit den motsatta: Från en uppväxt i kyrkan där tron var naturlig in i mer och mer identifikation som agnostiker. Låten ”Avsändare okänd” beskriver han som en ”psalm för tvivlare”. Den rörelsen kan förstås ses som sorglig och det är inte konstigt om man som kristen tänker att den motsatta riktningen skulle vara den riktiga och naturliga.
Men det är inte det som är poängen. Anledningen till att jag älskar både Astrids och Tomas berättelser ligger inte i resultatet utan i ärligheten. Få saker är så viktiga som att sant beskriva sitt liv, att våga säga som det är och inte begränsa sig till hur det ”borde vara” enligt hur det hittills varit. Annars blir livet ett charadspel där man säger vad som förväntas trots att sanningen är en annan, och sådant tjänar ingen på.
Läs också: Astrid tvivlade på sitt tvivel
Många fler utanför kyrkorna borde göra som Astrid och säga att de nog faktiskt tror mer än de själva trott, att de tvivlar på sitt tidigare tvivel. Och faktum är att en del inom kyrkorna troligtvis skulle behöva våga säga ungefär som Tomas: "Jag vet inte riktigt vad jag tror, jag grubblar och funderar." Det senare kan låta överraskande från en trons man som mig, men förklaringen är enkel: Jag är övertygad om att sanning är bättre än lögn, och att det är bättre att lägga fokus på att vara ärlig och kunna söka utifrån det än att låtsas upprätthålla något som är falskt.
En annan Tomas, han som brukar kallas tvivlaren, sa just som det var – att han bara inte kunde tro på ryktena om att Jesus uppstått. Vad hände då? Jesus klev fram ur skuggorna. Han skulle ha uppskattat om Tomas tro varit starkare, men samtidigt: Han som sa "Jag är Sanningen" uppskattar alltid ärlighet.
Carl-Henric Jaktlund är nationell ledare för Alpha Sverige och skrev gästkrönikor på Dagens ledarsida fram till 2020.
