Carl-Henric Jaktlund: Liten tro är en bra början

Vid insteget till en ny termin funderar jag på vad som känns viktigt. Landar i detta: Varje gång jag kommer till en parkering som tycks full ska jag be Gud att jag ska hitta en parkeringsplats. Det är ett av mina huvudmål för resten av detta år, att den praktiken ska vara naturligt för mig.

Låter det märkligt, kanske till och med en aning skruvat? Begripligt, förr skulle jag troligen hållit med om det.

Den där formen av grejer kan kännas överandliga och onödiga. Varför ska man be Gud om att finna en parkeringsplats? Det är väl bara att cirkulera tills man hittar en, alternativt parkera längre bort och gå, i stället för att besvära Gud med sånt?

På en nivå så är ju det helt sant, jämfört med det mesta så är det tämligen meningslöst. Det är just därför jag vill börja be om det.

Tillbaka från min semester konstaterade jag att de ”enkla” bibeltexterna i församlingens sommartema redan var tagna av mina förkunnarkollegor. Kvar fanns de texter som kändes mindre givna och mer utmanande, bland annat texten om när Jesus botar Petrus svärmor (Lukasevangeliet 4:28-39). Aldrig predikat över den tidigare eller hört någon annan göra det, vad jag kan minnas. Så jag antog utmaningen.

Kort sammanfattning av berättelsen: Petrus svärmor har hög feber, lärjungarna bestämmer sig för att fråga Jesus om råd, han botar och hon reser sig och betjänar dem.

Utifrån det fokuserade jag för det första på att vi inte alltid behöver nöja oss med att fråga Jesus om råd, han kan mer än vägleda: Jesus är förmögen att göra under. För det andra betonade jag att ett vidrörande av Jesus är tänkt att leda till ett betjänande av andra människor. Och så har vi den tredje punkten, den som ledde mig fram att börja sträva efter att be om parkeringsplatser: Inget är för litet att be om.

En hög feber är förstås av en annan dignitet än att finna en plats för sin bil, speciellt på Nya Testamentets tid utan de effektiva mediciner vi har till buds i dag. Men det tycks som att lärjungarna kände det som för litet att be Jesus gripa in i; jämfört med andra besvär och utmaningar så var detta en liten bagatell. Inget att be om, de nöjde sig med att rådfråga trots att lösningen var ett ingripande.

Så jag tänker: Framöver vill inte jag att något ska kännas för litet att be om. Min längtan är nämligen att mitt liv ska präglas av sådan närhet till Gud att varje situation jag möter naturligt blir till bön, såpass att även det som kan kännas alldeles för litet och obetydligt nämns inför Gud. Och kanske är det faktiskt så att först när inget är för litet att be om så kommer inget att vara för stort? I så fall är bönerna om parkeringsplatser inte bortkastade även om de aldrig skulle bli besvarade, utan en övning och en möjlighet att finna en viktig livspraktik.

Carl-Henric Jaktlund

Carl-Henric Jaktlund är nationell ledare för Alpha Sverige och skrev gästkrönikor på Dagens ledarsida fram till 2020.