Krönikor
Carl-Henric Jaktlund: Stanna inte vid tanken
Argumenten har inte övertygat, men kärleken och omsorgen berör.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Det brukar sägas att sociala medier är en hel massa tyckande, och det är sant. Men det är rätt mycket tänkande också, och främst en hel del "tänkande på". Närhelst något jobbigt eller besvärligt har inträffat – som sjukdomar, skador eller dödsfall – staplas omtankarna ovanpå varandra.
Inget fel i det förstås – mänsklig omtanke är bland det finaste som finns. Men det finns en till möjlig dimension att addera: Förbönen. Att innesluta en människa i sina böner är att gå ett steg vidare och glänta på locket till möjligheter som visad omsorg aldrig kan nå fram till, hur positiv och god den än kan vara. Där finns hoppet om det mirakulösa, om det vi aldrig kan ta oss på egen hand.
Det borde vara tämligen självklart för varje troende att meddela sitt bönestöd när någon i omgivningen kämpar, men jag kan konstatera att sanningen är att det ofta stannar vid "jag tänker på dig" även bland kristna. Och jag kan konstatera att det inte sällan har gällt även mig. Varför? Ja, säg det. Troligtvis en mix av orsaker som rädsla över hur man kommer uppfattas, hur meddelandet "jag innesluter dig i mina böner" skulle landa och en känsla av att det inte passar sig i en samtid där religiositet anses vara en privatsak som man inte stör andra med.
Men vad spelar det för roll, egentligen – bönerna kan man ju be ändå? Det kan till och med ses som bibliskt, tanken är ju inte att man ska skryta med sina böner. Och för Gud borde det ju inte göra någon skillnad huruvida bönen är offentliggjord eller inte. Däremot kan det kanske ha betydelse för såväl bedjaren, som kliver ut ur sitt eget med sin tro, och den som får bli omsluten av något än större än mänsklig omtanke.
Häromveckan gästade den norske hotellentreprenören Petter Stordalen talkshowen "Skavlan" där han bland annat pratade vackert och med stor respekt för kristna. Varför? På grund av deras förböner.
Under hustrun Gunhild Stordalens sjukdomskamp har de fått ”enormt många” mejl från kristna i Norge och Sverige. ”Jag tycker att det är ofattbart fint och det vet jag att Gunhild också tycker, att någon som inte känner oss ber för oss. Jag blir stolt över att leva i ett samhälle med människor som tänker på främmande människor och vill dem allt gott och lägger tid på att be för oss. Det är fint.”
De är uttalade agnostiker respektive ateist, Petter och Gunhild Stordalen. Debattargumenten har inte övertygat dem, men kärleken och omsorgen som sträcker sig djupare än till snabba omtankehälsningar berör, tydligt och konkret.
Den typen av berättelse borde locka fram kristna och fylla dem med ökat självförtroende. Gör något som av de allra flesta enbart kommer uppfattas som något fint: Meddela människor att du ber för dem. Dessutom finns ju chansen att den extra dimensionen svarar, vilket i så fall även det lär betraktas som gott. Så knäpp händerna, och berätta!
Carl-Henric Jaktlund är nationell ledare för Alpha Sverige och skrev gästkrönikor på Dagens ledarsida fram till 2020.
