Dags att knyta ihop säcken

Hur knyter man ihop en säck? Frågan infinner sig när jag nu skriver min sista krönika för tidningen Dagen. Med nytt jobb på Erikshjälpen går jag vidare.

Inget är mer naturligt än generationsskiften. Men på min sida stafettväxlingen spelar känslor och minnen spratt. Det blev drygt 20 år med veckomagasinet Petrus, Dagen, TV-Inter, Libris, Swedmedia, och Dagen igen. Tiden gick så fort, uppdragen så utvecklande, utmaningarna var så utmanande.

1997, när jag blev chefredaktör för Dagen, var det långt ifrån självklart att en 31-årig Alliansmissionare fick komma i närheten av Lewi Pethrus skötebarn. Såväl redaktionen som pingstvännerna tog hand om mig väl. Vi fick chansen att förändra och utveckla, och under år av epidemisk tidningsdöd har Dagen ofta gått mot strömmen. Ett mirakel i sig.

Orsaken, enligt min mening, är att tidningen står mitt i en folkrörelse, med ett ärende och en vision att påverka vår tid med kristen tro och kristna värderingar. Smått provocerande för somliga, men inspirerande för oss som drivits av uppdraget.

Tidningens opinionsbildning berör viktiga samhällsfrågor, kring etik och rättvisa, engagemang och socialt ansvar. För egen del har jag på senare tid sett ett allt större behov av hopp och framtidstro. Världen lider, om det inte är terror och naturkatastrofer, så är det egoism och rovdrift på natur och människor. Någon behöver ge hopp, och naturligtvis är det främst kyrkans uppgift. Men för min del får Dagen gärna sjunga hoppets stämma i en annars molltung mediekör.

Det är snart ett och ett halvt år sedan jag lämnade över ledningsansvaret, och Felicia Ferreira tog över. Någon kanske undrar vilka minnen som stannar kvar.

En del viktiga publiceringar naturligtvis, som paret Brolins kidnappning, Knutbykatastrofen och Karismaförsamlingens uppgång och fall. Men också namninsamlingar och kampanjer som förändrat orättfärdiga beslut.

Kommer även ihåg perioder av sparkrav, smärtsamma konflikter och personalnedskärningar. Tunga förhandlingar och svåra beslut, som ibland drabbat goda medarbetare.

Som alltid är det människor som sätter de djupaste spåren. Hundratals brev från läsare, som tackat och tillrättavisat. Otaliga bibelord, citat och små verser, med varma välsignelser och löften om förböner. Tänker speciellt på den fina gamla damen, som varje år skickade oss 3000 kronor. ”Ta med personalen ut, och gör något roligt”, hälsade hon anonymt på bankavin. Det gjorde vi.

Och alla duktiga medarbetare, som generöst bjudit på engagemang, professionalism och vänskap. Många gånger mer än någon kunde begära. Speciellt tacksam är jag till de gamla uvar som gav mig och andra nykomlingar chansen att utvecklas, trots uppenbara brister.

Så, tillbaka till säcken. Hur ska den knytas? Jo, med kärlek och tacksamhet, med lite lagom vemod och en massa framtidstro. Välsignelse över Dagen, dess underbara läsare och fantastiska medarbetare! Tack för mig!