Krönikor
De är inte sin sjukdom
Alldeles för ofta reduceras människor till en diagnos, och särskilt ofta sker det vid psykisk sjukdom. Man ”är” deprimerad men ”har” ett ryggskott.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Olof trodde att han kunde läsa andra människors tankar. Prästen Liza slutade inte prata och dansa.
Bipolär sjukdom kan yttra sig på många olika sätt. Men det finns också likheter: först kommer en manisk fas, när livet först känns toppen, sedan snurrar allt snabbare och snabbare – och sedan sjunker man ned i djup depression. Bipolär sjukdom är i dag en av de allra vanligaste psykiska sjukdomarna. Ändå talas det ganska lite om denna folksjukdom. I den nya serien ”Mina två liv” (SVT, premiär igår) berättar en rad människor om sina erfarenheter av sjukdomen för Ann Heberlein, författare och doktor i etik, som själv har en sjukdomsdiagnos.
I första avsnittet påpekar Ann Heberlein att hon inte är bipolär. Däremot har hon en biopolär sjukdom. "Vi säger ju inte 'du är cancer'", konstaterar hon. Det är ett viktigt påpekande. Alldeles för ofta reduceras människor till en diagnos, och särskilt ofta sker det vid psykisk sjukdom. Man "är" deprimerad men "har" ett ryggskott.
Jag tror att en av anledningarna helt enkelt är att vi vet alldeles för lite om psykiska sjukdomar. Därför är det ett friskhetstecken i tiden att det görs en serie som ”Mina två liv. För många kan det nog vara svårt att på djupet förstå vad som händer i en människas psyke under en manisk fas eller en psykos. När Olof beskriver sin resa till Barcelona, som slutade med ambulansfärd, förstår vi lite mer. Eller när prästen Liza, som aldrig tidigare pratat om sin sjukdom, berättar om hur hon blir ”för mycket”. Liza berättar också om att det inte alltid hjälper att tro på Gud när man är mitt i en sjukdomsperiod. Då finns bara mörker och hopplöshet.
Småbarnsmamman Tove har sedan barnsben haft en djup oro inom sig, och hon har flyttat många gånger, ständigt på väg mot något nytt. Tove förstod att något var fel, men det dröjde länge innan hon fick rätt sorts hjälp.
Det var länge sedan jag såg en så välgjord och djupt gripande dokumentär serie. Det är en fördel att Ann Heberlein har egen erfarenhet av sjukdomen. När Olof berättar att han funderar på att våga ta steget och satsa på en relation och ber henne om råd, är det inte långt till tårarna.
Jag vill ge en extra eloge för fotot i ”Mina två liv”. Här har man utnyttjat bildberättandets hela potential och ger bilder som verkligen berättar för mig hur maniskhet kan upplevas och hur depression färgar livet.
Jag hoppas att många ser serien, och att förståelsen för de många svenskar som lider av bipolär sjukdom ökar. De är ibland utsatta, svaga och sjuka – precis som många andra av oss – men de är inte sin sjukdom. De är människor, med styrkor och svagheter precis som alla andra.
Inger Alestig är tidigare reporter på Dagen.
