Krönikor
De himmelskt vackra tonerna
Lyssna med andakt. Det är Anden som talar i ord och ton.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
I juli reste jag med femton musiker till den gregorianska sångens Mecka, klostret Solesmes i nordvästra Frankrike. Märkligt nog existerar det en sångskatt som etablerades på 700-talet, alltså långt innan notskriften var uppfunnen. Den används fortfarande i katolsk gudstjänst, inte överallt, men i klostren och av kyrkokörer som håller den urgamla konsten vid liv.
Den gregorianska sången har fått sitt namn av påven Gregorius den store (död 604). Den är rent biblisk: texten är så gott som uteslutande hämtad ur den heliga Skrift, och sången är helt och hållet utformad så att orden skall gå fram, först och främst till sångaren själv, därefter till dem som lyssnar andaktsfullt. Musiken är inte bibelordets kläder utan dess hud.
Det mesta är taget ur Psaltaren, texter som i sina äldsta delar är tretusen år gamla. Den (enstämmiga) sången bygger på traditionen från synagogan under kyrkans första århundraden, och den vidareutvecklades i Rom, Spanien och Norditalien, och den fick sin slutliga form i staden Metz i den franska regionen Lorraine. En genomarbetad repertoar av mässånger förelåg redan år 767. Det var en sångskatt som man förvaltade i minnet under de första århundradena.
Sedermera kom man på ett system som kallas neumer och som påminner om dirigentens handrörelser: det är tecken som anger rytm och stigande eller sjunkande rörelser, men inga exakta värden. Senare konstruerades notskriften, med de typiska fyrkantiga noterna på ett system med fyra linjer.
Det var denna sång som de första missionärerna tog med sig till hela Västeuropa, tillsammans med det latinska alfabetet i den utformning som fortfarande gäller och som designades omkring 800 vid Karl den stores hov. Att vi svenskar inte skriver med runor beror på den kristna missionen, och att det latinska alfabetet gäller i stora delar av världen beror på samma sak.
Den gregorianska sången lade grunden till utvecklingen av den profana musiken. På 1200-talet började man sjunga polyfont (flerstämmigt), och därefter exploderade fantasin under senmedeltiden. De olika instrumenten i symfoniorkestern fann nu den form de behåller än i dag. Orglar skaffades till kyrkorna, också här i Sverige, och man sjöng också på modersmålet långt före reformationen (i Sverige bevisligen från början av 1400-talet, men troligen tidigare).
De himmelskt vackra gregorianska tonslingorna inspirerade säkert också till många folkvisor. Den nordiska dagvisan (Den signade dag) går tillbaka på en gregoriansk förebild, sjungen på juldagen.
Vill du höra ett prov på denna urgamla sång med rötter i urkristendomen är det lätt: googla på Solesmes, så får man upp klostrets hemsida, och gå vidare till Gregorian chant.
Lyssna med andakt. Det är Anden som talar i ord och ton.
