Krönikor
De knivskurna barnen i Hässelby slängdes ut nära mitt trygga hem
Myskänslan uteblev. Den andra världen trängde sig på, skriver Malin Aronsson
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Jag bor i ett villaområde i Vällingby. Mitt hus är ett rött trähus med vita knutar. Där inne har vi det bra. Visst hör vi polishelikoptern som hovrar över oss. Det händer ju rätt mycket här väster om Stockholm. Helikoptern är så vanlig att den fått ett namn. Folk kallar den för “förortsfågeln”. Men trots den känner vi oss oftast trygga där vi bor. Surret från helikoptern gäller inte vår gata. Det gäller dem. Dem som lever ett annat liv. Så vi stänger dörren, sätter på glad musik och tänder några ljus. Men nu undrar jag. Kan man som kristen verkligen fortsätta att leva så? Med dörren stängd mot mörkret – i ett område där ljuset behövs mer än någonsin.
I fredags kväll var jag på en tjejmiddag. Samtidigt som jag satt torrskodd och skrattade mig genom kvällen i en annan del av stan, sköts en ung man till döds i en bil 500 meter från mitt hus. Våldet var precis där. Jag kom hem tidigt för att hinna äta fredagsglass med tolvåringen. Strax intill infarten till vår gata möttes jag av blåljus. Massor av blåljus. Innanför dörren googlade jag och fick nyheten om skjutningen rätt i ansiktet. Vi låste om oss och kröp upp i soffan. Jag och tolvåringen under samma filt. Vi skopade upp glassen och satte på “Så mycket bättre”. Men myskänslan uteblev. Den andra världen trängde sig på.
Dagen efter körde vi förbi platsen där det hänt på väg till basketträningen. En polisbil stod parkerad och en journalist rapporterade rätt in i en kamera. Jag svalde och kände hur jag inte ville ha dem där. Inte så nära. Inte här.
Sedan kom söndagen. Med fler alldeles för svarta nyheter, alldeles för nära. Rubrikerna fick hjärtat att gå sönder. Två små barn. Knivskurna och utkastade från femte våningen. En och en halv kilometer bort. En och en halv kilometer. En del av mig ville låsa dörren igen. Men inuti mig växte också något annat. En fruktansvärd frustration. Hur kunde det här hända, så nära mig? Hur kunde jag sitta i en soffa och fira Fars dag, samtidigt som två barn blev knivskurna fem minuter bort? Men å andra sidan hur skulle jag veta, och vad skulle jag göra?
Jag har inget svar. Jag vet bara en sak. Man kan inte vara kristen och bo där jag bor utan att ställa sig frågan: Vad kan jag göra? Mer än att låsa dörren. Mer än att gömma myset under en filt i fredagssoffan. Jag bor i ett hus med röda knutar. Där innanför har jag det bra. Och ljust. Men jag vet också vad Jesus sa. Man sätter inte ljuset under skäppan. Ni är världens ljus.
Malin Aronsson är redaktör för Dagens relationsmaterial, krönikör och en av två programledare för podden "Dagens människa"
