Krönikor
Dödstrött på beröringsskräck
Jag skulle någon gång vilja leva i ett land där man tackar Gud för rika gåvor.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Michael Cheatham är kirurg vid Orlando Medical Center, det sjukhus i Florida som fick ta emot de 49 mördade, fem allvarligt sårade och sex livshotande sårade samt 42 skadade, alla offer för den islamistiska mördaren Omar Mateen.
Läkarna inklusive dr Cheatham opererade utan uppehåll det första dygnet. Därefter höll dr Cheatham en presskonferens där han beskrev tillståndet för de patienter som skadats allvarligt. Han informerade om att de skadade befann sig ”i ett kritiskt tillstånd” på grund av skadorna. Sedan säger han, rakt in i kamerorna: ”Jag vet att de här patienterna och deras familjer gärna ser att ni har dem i era böner, och ber för att de snabbt repar sig.”
Läs gärna de orden en gång till: ”Jag vet att de här patienterna och deras familjer gärna ser att ni har dem i era böner, och ber för att de snabbt repar sig.”
Låt oss nu försöka gissa vad som hade hänt om en svensk kirurg vid ett svenskt sjukhus efter en orgie i mord och skador hade fällt dessa ord, dessutom offentligt, i tv: ”Be för dem… i era böner”.
Man kan tänka sig allt. Avsked med omedelbar verkan. Allvarlig reprimand. Med mera, och allt skulle läggas honom till last i hans fortsatta karriär.
Men man kan inte tänka sig att han skulle få beröm, eller ens ett litet tack, från myndigheter, politiker, beslutsfattare.
Jag måste erkänna, jag börjar känna mig dödstrött på att vara svensk. Dödstrött på all officiellt påbjuden beröringsskräck, till exempel med kristen tro, till exempel med åsikter som inte passar etablissemanget.
Åh, jag skulle någon gång vilja leva i ett land där det till exempel inte är ”konstigt” eller ”udda” eller ”olämpligt” för en uppsatt läkare att säga ”be för dem, be för oss”.
Eller, låt mig för ett ögonblick köra in på ett annat, på sätt och viss lättsammare spår, eller kanske inte.
Nu pågår EM i fotboll. Lagen kommer från Europa, alltså från en kontinent där man anser att kristendomen är svag. Ändå ser man spelare som gör korstecken, pekar mot himlen efter ett mål.
Förmodligen är de väl medvetna om att varje mål kommer att höja deras ekonomiska värde, om kvaliteten i den egna insatsen. Ändå innebär deras gest att de tackar Gud.
Jag kan bara påminna mig en enda svensk spelare som gjort något sådant. Mycket riktigt var han född och uppväxt i annat land, annan kultur.
Åh, jag skulle någon gång vilja leva i ett land där man tackar Gud för rika gåvor, till exempel ett mål i EM. Där man inte tar all äran för egen del, utan delar med sig.
Jag vill gärna att Sverige skulle vara ett sådant land. Där det skulle vara okej att säga: ”Be för oss och dem!” eller ”Tack gode Gud!”
Göran Skytte är journalist med ett förflutet på Arbetet, Aftonbladet och SVT, författare till en rad böcker och kristen förkunnare. Tidigare gästkrönikör på Dagens ledarsida.
