Dopgraven som svallar över

Vaktmästaren Ulf kom rusande i blåställ, i samma stund som jag satte foten i Smyrnakyrkan, Göteborg. Det var förra våren, och jag hade just anlitats som konsult (för att hjälpa till med kommunikation). Ulf var svettig för att han reparerade dopgraven. "Vattenskada", förklarade han, "många dop nu för tiden".

Men inte som vanligt, visade det sig, med gamla skarvar som läckte på bassängens botten. Nej, skadorna hade uppstått på scenen ovanför. Orsaken var att nydöpta kastade sig om halsen på sin dopförrättare, saligt lyckliga över sitt nya liv. Svallvågorna slog upp över bassängkanten och förstörde parketten. Hmm, funderade jag, undrar hur många kyrkor som har problem med svallvågor?

Allt började för fyra år sedan då en grupp muslimska exiliranier frågade om de fick samlas i kyrkans foajé. Det gällde en protestaktion, riktad mot svenska myndigheter som inte gav klara besked.

Kyrkans pastor, Urban Ringbäck, tvekade något. Men när han och styrelsen påmint sig om ett av församlingens värdeord – öppenhet – var beslutet fattat. Muslimerna hälsades välkomna, och kyrkans folk visade respekt och vänlighet. Iranierna själva berättar om en otrolig kärlek som gjorde dem djupt berörda.

Efter några veckor kom en av iranierna till tro på Jesus, som Guds son och frälsare. Så ytterligare någon, och en till. De lärde sig snabbt att nykristna ska låta döpa sig. Sagt och gjort, golvet öppnades, dopgraven fylldes!

Åren före 2011 döptes, i snitt, ett 30-tal personer i Smyrna. 2011 anmälde sig 83, och 2012 kom ytterligare 99 personer. 2013 döptes 150 och förra året var det inte mindre 168 som ville döpa sig. Flest iranier, men också andra nationaliteter.

Svallvågor och vattenskador är naturligtvis ett angenämt problem. Och fler bekymmer kommer med väckelse. Spänningar mellan kulturer och språk, trångboddhet och oordning, skilda uppfattningar kring lärjungaskap och undervisning. Men allt kan, och måste, lösas. Församlingen är förändrad, och ingen vill tillbaka.

En uppgift, som stämmer till viss eftertanke, är att Smyrnakyrkan var den sjunde församlingen som den muslim-iranska gruppen uppsökte. Sex andra kyrkor i Göteborg hade först sagt nej.

Med denna bakgrund läste jag Dagens Dokument från förra fredagen, den 27 februari. Utvecklingen i Sverige går mot större respekt och bättre relationer mellan religiösa företrädare, utan att för den skull blanda ihop religionerna. Meningsfull dialog kräver en egen trygg och tydlig uppfattning.

Men så har vi den där obegripliga K-faktorn – den utgivande kärleken – själva kännetecknet för kristendom. Dogmer i all ära, intellektuella brottningskamper med teologer och skriftlärda som prövar argument och trossatser. När det väl kommer till kritan handlar Jesu lära och liv om vår beredskap att omvandla ord till kärlek. Så enkelt. Så svårt. Så avgörande.