Krönikor
Eli Göndör: Varning för osaklighet
Om politiker i Sverige fattar politiska beslut utifrån sin barndoms upplevelse är vi riktigt illa ute.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Den 18 mars kommer att gå till svensk historia, som ett exempel på dels hur långt från saklighet den politiska debatten i Sverige kommit, dels vilket utrymme identitetspolitiken fått i politiska beslut.
Civilminister Ardalan Shekarabi och KD:s partiledare Ebba Busch Thor skulle i Agenda debattera konfessionella friskolor. Inledningsvis presenterades Shekarabi som född i Iran och Busch Thor som troende med bakgrund i Livets Ords skola. Programledaren startade med att fråga hur de tror att deras barndom påverka deras syn på konfessionella skolor. Båda svarade på frågan.
Om politiker i Sverige fattar politiska beslut utifrån sin barndoms upplevelse är vi riktigt illa ute. Det är lika irrelevant var civilminister Shekarabi är född som det är var KD:s partiledare Ebba Busch Thor gick i skolan som barn. Att programledare ställer irrelevanta frågor betyder inte att politiker behöver nedlåta sig till att svara på dem.
Dessutom är frågan om konfessionella skolor i Sverige mer eller mindre outforskat vilket betyder att politiker inte har något annat underlag än sitt eget tyckande. En anständig politiker skulle naturligtvis påpeka att varken barndomen eller annat personligt har med sakfrågan att göra och påpeka att det inte finns något underlag för att fatta drastiska beslut.
Den 22 mars klev Lars Adaktusson, europaparlamentariker för KD, in i Opinion Lives studio för att debattera böneutrop med skribenten Alen Musaefendic som kandiderar till riksdagen för C. Begränsning av böneutrop motiverade Adaktusson med att de inte var rimligt att tillåta ”återkommande och institutionaliserat” ljud genom högtalare på en nivå som kunde störa omgivningen.
Det var som att de bevingade orden "återkommande och institutionaliserat" bröt igenom ett töcken av känslomässiga hinder. Varken Adaktussons barndom, bakgrund eller religiösa preferenser kom på tal. En vuxen människa som vägrade kliva ner i sandlådan förhöll sig i stället sakligt till problemet. Om islam är sämre än kristendomen eller tvärtom, eller vad kyrkklockor eller böneutrop sänder ut för signaler blev aldrig en fråga. Meningslösa argument som vanligtvis fördunklar möjligheten till att fatta rationella beslut existerade inte. Adaktusson var lösningsorienterad. Saklig och tydlig. Varken personlig eller känsloladdad.
Det är valår. Just därför borde en del politiker ta tio minuter och titta på klippen jag beskrivit ovan. Det ena är ett varnade exempel på vad som händer när politiker inte tycks anse att de behöver förstå ett problem, för att de i stället kan komma undan med att använda sin bakgrund eller sin identitet, som underlag för politiska beslut. Det andra ett inspirerande exempel på hur enkelt det går att bli lösningsorienterad när känslomässiga argument skjuts åt sidan och hävdelsebehov byts ut mot ett förnuftsenligt omdöme.
Eli Göndör är fil dr i religionshistoria och skrev tidigare gästkrönikor på Dagens ledarsida.
