Krönikor
Elisabeth Sandlund: Digitalisering kräver eftertanke i förväg
För varje nytt digitalt steg lämnas många på efterkälken.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
När den här texten är färdigskriven ska jag göra något som strider mot mina principer. Jag ska gå till banken och be om hjälp för att avsluta en e-faktura.
Åldersklockan tickar på men jag vill gärna se mig som en modern, rationell människa som utnyttjar dagens teknik när det är möjligt. Jag har sällan kontanter i plånboken utan betalar det mesta med kort eller swish. Och när det är dags att ta itu med månadens räkningar har jag sett till att få e-faktura på allt som går.
Så långt, så bra. Men jag har inte bara min mans och min egen ekonomi att sköta. Jag är också god man för min dotter med intellektuell funktionsnedsättning. Och då hakar det upp sig rejält, nu senast med räkningen från Region Stockholm för hennes färdtjänstresor. För snart ett år sedan erbjöds möjligheten att få e-faktura. Det fanns till och med en ruta att kryssa i för att markera att någon annan än kunden skulle sköta betalningen.
Det ledde till att pappersfakturorna slutade att komma – men utan att någon e-faktura dök upp i min inkorg på banken. Efter ett antal telefonsamtal fick jag klart för mig att e-faktura beviljats men att jag inte kan komma åt den eftersom den landar i min dotters inkorg på samma bank. Och den får jag inte glutta i, trots att jag har Överförmyndarens förtroende att sköta hennes ekonomi.
Region Stockholm hade ingen lösning. Jag kom på den ljusa idén att min dotter skulle kunna få ett eget inloggningskort. Men se, det går inte. Hon kan inte skriva sitt namn, banken godtar inte ”hand å penna” och eftersom man inser att det blir jag som kommer att logga in som henne är det totalstopp.
Så nu blir det pappersfaktura igen, opraktiskt, miljöovänligt och riskfyllt eftersom erfarenheten har lärt mig att de inte alltid kommer fram. Tills det börjar fungera får jag helt enkelt fortsätta att ringa färdtjänsten varje månad, fråga efter belopp och OCR-nummer och genomföra betalningen.
Om du har orkat läsa så här långt undrar du kanske varför jag använder spalten till personligt gnäll. Det skulle jag inte göra om det inte fanns en principiell aspekt. Vi lever i ett digitaliserat samhälle som är alldeles utmärkt för oss som kan och vill utnyttja fördelarna. Men för varje nytt digitalt steg som tas, varje ny möjlighet som öppnas lämnas några, och inte så få, på efterkälken.
Personer med intellektuell funktionsnedsättning är bara en delmängd. Och man behöver inte vara uråldrig för att medvetet välja bort internet, swish och andra digitala tjänster. Jag känner ett antal personer, yngre än vad jag är, som av olika skäl gjort just detta.
Framsteg i all ära – men inte minst för den offentliga sektorn finns det anledning att tänka efter före.
Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.
