Krönikor
Elisabeth Sandlund: Inget land har lyckats begränsa dödshjälp till extrema fall
Han argumenterade så övertygande för sin sak att även en dödshjälpsmotståndare som jag kunde förstå och snudd på övertygas om att detta är ett reellt behov.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Att inte jämföra det bästa hos sig själv med det sämsta hos motståndaren är en regel för att åstadkomma sansade debatter i heta frågor som i teorin kan låta närmast självklar men som är ack så svår att tillämpa i praktiken. Är man engagerad och övertygad om de egna argumentens styrka är det lätt att göra precis tvärtom. Ibland går det så långt att det överskrider gränsen till halmgubbebygge, det vill säga att man tillskriver den som tycker annorlunda åsikter som han eller hon inte har för att kunna angripa dem med all kraft.
Ju knivigare, känsligare och mer mångfasetterad en frågeställning är, desto viktigare att vi anstränger oss att undvika denna fallgrop. Det gäller alldeles särskilt etiska problem. Ett exempel är diskussionen om dödshjälp, som förs inte bara i Dagens spalter utan på många andra håll, inklusive i de politiska partierna och i riksdagen, där de liberala riksdagsledamöterna Barbro Westerholm och Lina Nordquist i samarbete med organisationen Rätten till en värdig död bjöd in till seminarium i tisdags. Föredragshållaren var den finländske palliativläkaren Juha Hänninen som ändrat uppfattning i frågan och nu arbetar för att dödshjälp ska bli tillåten i Finland.
Hänninen anser att den palliativa vården behöver dödshjälp som en yttersta åtgärd för en mycket liten grupp döende, när hela arsenalen av andra insatser är uttömd och inte ens palliativ sedering (som innebär att den patient som har mycket kort tid kvar och som önskar det får sova sig in i döden) förslår mot det fysiska och/eller psykiska lidandet. Han argumenterade så övertygande för sin sak att även en dödshjälpsmotståndare som jag kunde förstå och snudd på övertygas om att detta är ett reellt behov.
Men Hänninens uppfattning att palliativ sedering räcker till delas inte av andra experter. Och dessutom är det han talar om inte vad saken egentligen handlar om. Inget land som har infört dödshjälp har lyckats – eller ens velat – begränsa rättigheten till dessa extrema fall. Det vill inte heller Rätten till en värdig död, som är ivriga förespråkare för Oregonmodellen, där den som, rätt eller fel, bedöms ha maximalt sex månader kvar i livet förses med dödande tabletter att inta vid valfri tidpunkt.
Och när Hänninen talar om oss som tycker annorlunda som personer som vill att dödssjuka ska hållas vid liv ”under alla omständigheter” och till och med mer än antyder att anledningen till att få personer i livets slutskede efterfrågar dödshjälp är att vi har skrämt dem genom att sprida ”falska sanningar”, ja då är vi faktiskt snubblande nära halmgubbenivån. Den behöver vi på ömse sidor om åsiktsstängslet hålla oss borta från i en fråga som är bokstavligt talat livsviktig.
Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.
