Krönikor

En kris som bör utnyttjas

Det blir en skakig resa för Svenska kyrkan.

Porträttfoto av Elisabeth Sandlund.
Elisabeth Sandlund
Publicerad Senast uppdaterad
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.

Man kan undra vilken psalm som sjöngs vid kyrkokansliets morgonbön på onsdagen, den dag när 2016 års siffror över utträdena ur Svenska kyrkan blev offentliga. Kanske Gustav II Adolfs fältpsalm "Förfäras ej du lilla hop"? Nej, den platsade ju inte i den senaste psalmboksversionen.

Och riktigt så illa är det heller inte. Hopen är fortfarande ganska stor, även om förra årets ras gör att marschen ner mot, och under, 50-procentstrecket tycks gå ännu fortare än väntat.

Två frågor inställer sig: Varför lämnade så många kyrkan just 2016? Och vad ska kyrkan göra åt sin situation?

Den första är enkel att besvara. Svenska kyrkan var i blåsväder under fjolåret. Mer eller mindre väl underbyggda avslöjanden om vidlyftiga resor med mera fick en del av dem som bidrar med sina kyrkoavgifter att ifrågasätta om pengarna används på rätt sätt. Man kan misstänka att de som av denna anledning röstade med fötterna och lämnade var personer som har en tämligen lös anknytning till kyrkan och som inte var medvetna om att även om grannförsamling X bar sig illa åt så kunde den egna församlingen Y vara fullständigt oförvitlig.

Till det kom debatten kring ”Mitt kors” under hösten. Att Svenska kyrkan på central nivå uttryckte tveksamhet, till och med kritik, till solidaritetsyttringen med förföljda kristna i världen retade upp även människor med starkare band till den kristna tron.

Två fel av två möjliga, alltså. Och summan blev rekordstora­ utträdessiffror, något som vi annars kunde ha väntat 2017 när utskicken inför kyrkovalet i höst ger alla medlemmar en extra påminnelse att de faktiskt tillhör kyrkan.

Fråga två är knepigare men inte omöjlig att besvara. Svenska kyrkans ekonomi bygger på ett inflöde­ av kyrkoavgifter via skattsedeln, ju stabilare­ desto bättre. På kort sikt går det inte att komma ifrån att effekten blir negativ.

Men på lite längre sikt är detta en kris som kyrkan inte borde försumma att utnyttja. Den stora utmaningen är nämligen inte att till varje pris hålla kvar medlemmar som egentligen inte vet varför de är med utan vars främsta uppgift är att vara kassakossor. Utmaningen är att göra så många medlemmar som möjligt till med-lemmar i ordets rätta, bibliska betydelse, till lemmar i Kristi kropp med en levande tro på Jesus Kristus och med en vilja till engagemang och delaktighet.

Det kräver att Svenska kyrkan säger adjö till partipolitiseringen­. Årets kyrkoval är ett bra tillfälle­ att ta avgörande steg i den riktningen. Det kräver också att kyrkan prioriterar det som är hennes uppgift nummer ett, att sprida evangelium och att all annan verksamhet underordnas detta syfte.

Det blir en skakig resa. Men om omställningen lyckas kan betydligt färre medlemmar bära en betydligt vitalare verksamhet och bilda en bas som, i samverkan med andra samfund, gör att påkristningen av Sverige tar fart på allvar.