Krönikor
En livslång process
När jag sätter ord på vad jag tror på stärks min tro.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Det blir lite Nyhemstema på krönikeplats denna vecka. I gårdagens tidning slog kollegan Carl-Henric Jaktlund ett slag för vuxenkonfa som en hjälp till unga att fortsätta att leva ett överlåtet liv. Och jag fortsätter att spinna på samma tråd eftersom han och jag hade fått förtroendet att båda medverka vid seminariet att leva överlåtet hela livet på tisdagseftermiddagen.
Min utgångspunkt är en annan. I själva verket borde jag kanske just denna sommar ha förmånen att få delta i en vuxenkonfakurs eftersom jag om några veckor fyller 17 år. Ja, det står något helt annat i passet, förstås. Men det sommaren 1999, på min yngsta dotter Ulrikas konfirmation, som Gud gjorde klart för mig att jag haft hundra procent fel när jag under ett helt vuxenliv förnekat hans relevans, ja hela hans existens.
När jag kom till tro var det en självklarhet att jag ville leva överlåtet. Jag uttryckte det inte riktigt så vid den tidpunkten, men jag var helt på det klara med att detta med att bli kristen inte handlade om att testa en ny hobby utan om något som skulle förvandla hela livet. Till det bättre, självfallet.
Riktigt vad det innebar förstod jag nog inte då. Och frågan är om jag begriper det nu eller någonsin kommer att göra det fullt ut. Men med ledning av de erfarenheter jag trots allt hunnit få lyfte jag fram tre aspekter vid seminariet på Nyhem.
För det första: Vi ska tala med varandra och särskilt med nykristna om att det kristna livet inte alltid går på räls utan att det med all sannolikhet kommer jobbiga perioder. De kan se olika ut men förr eller senare befinner man sig där. Det är inte själva tron som vacklar men Gud känns långt borta.
Sådant behöver man vara förberedd på för att kunna hantera. Annars är risken att själva överlåtelsen hamnar i gungning när det i själva verket rör sig om en andlig ökenvandring som i efterhand visar sig ge viktiga erfarenheter som fördjupar överlåtelsen.
För det andra: Endast när vi lever i gemenskap med andra kristna har vi förutsättningen till ett uthålligt överlåtet liv. Församlingsliv kan vara nog så jobbigt med friktionsytor som ibland kan tyckas övermäktiga. Men utan gemenskap falnar tron förr eller senare. Församlingen behöver sina lemmar för att fungera men varje kristen behöver också församlingen för att slipas av, växa och mogna.
För det tredje: När vi berättar för andra om vår kristna tro, vare sig det sker inför hundratals åhörare på en konferens, över staketet till grannen, vid fikabordet på jobbet eller på bussen, kan det vara livsviktigt för den som lyssnar. Men det är lika viktigt för mig som berättar.
När jag sätter ord på vad jag tror på och vad Gud har gjort i mitt liv stärks min tro och min Gudsrelation. Förutsättningarna för att hålla fast i överlåtelsen och låta den första förälskelsen gå över i en hållbar, livslång kärlek förbättras.
Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.
