Krönikor
Ett fönster av nåd på glänt
Bättre än att fly allvaret är att vidga sitt område för kunskap och tro.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
"Förlusten av Allvarets styrka är kanske den största förlusten i moderniteten…Med det stora Allvaret flydde den stora Glädjen."
Detta är vishet à la Martin Lönnebo. Allvaret och glädjen har svårt att leva åtskilda. Det blir tydligt när vi närmar oss domsöndagen. Denna kyrkoårets sista dag utgör som bekant inte alls samma publikmagnet till kyrkan som nästföljande söndag, Första advent. Kanske handlar det om vår rädsla för allvaret och följden kan bli att vårt Hosiannarop mest blir en viskning.
I övriga skapelsen tycks det finnas en större medvetenhet om domen. Skapelsen ropar som i födslovåndor, enligt Romarbrevet. Mitt i ångestropet jublar skapelsen inför Herren som kommer för att döma jorden med rättfärdighet. Det berättar Psaltaren för oss.
Vad gör då människan i födslovåndorna? Hon gråter. Bibelns sista bok berättar att Gud en gång skall torka dessa tårar.
Trösten tycks denna söndag finnas i den gammaltestamentliga texten. Profeten Hesekiel befinner sig i exil. I en syn förs han till Jerusalems tempel som är återuppbyggt efter att lagts i ruiner. Ur helgedomens innersta väller det fram en ström som bevattnar området runt omkring. Det blir så småningom en flod och vid dess stränder växer träd som bär frukt till föda och löv till läkedom. Ett vittnesbörd om den Gud som gör allting nytt.
Men kan allt leva? Ska allt leva till slut och i evighet? Evangelietexten berättar om den stora skilsmässan. Änglarna ska gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga. Det talas också om en brinnande ugn, om ”gråt och tandagnisslan”. Ska vi fly detta allvar? Det vore fegt. Hur vi lever, verkar och tror får konsekvenser. Inte bara för oss, inte bara här och nu. Bättre än att fly allvaret är att vidga sitt område för kunskap och tro.
Det är kanske inte livsfarligt att höra med någon från en annan del av kyrkofamiljen än den egna. Wilfrid Stinissen skriver till exempel om skärselden: ”Den eld som själarna ska ’skäras’ det vill säga renas i, är Guds kärleks eld. Det är Gud själv som invaderar människan och bryter ner allt motstånd.”
Är då inte alla chanser till räddning slut när en människa lämnar detta livet? Jag vet inte, men livet har lärt mig att skillnaderna är svindlande stora när det gäller hur människor har det i sina liv. Inte minst när det gäller att ge och ta emot av den stora kärleken. Det är en verklig tröst att få tro på den Gud Paulus kallar "den rättvise domaren". Åt denne Gud överlåter jag i stor förtröstan mig själv, liksom både hela och sargade människor i min närhet.
Jag räds inte allvaret, men jag tillåter mig att glädjas stort över episteltextens ord att Gud en dag ska bli ”allt överallt”. I somliga bibelöversättningar står det, ”allt i alla”. Jag öppnar detta fönster av nåd på glänt, mitt i domsöndagens allvar och jag samlar mig till ett: Hosianna!
Liselotte J Andersson är resande förkunnare och själavårdare och skriver helgkrönikor på Dagen.
