Krönikor
Felicia Ferreira: De välbärgades riskförnekelse
Var finns solidariteten med en miljon svenskar som drabbas av alkoholens konsekvenser?
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Alldeles intill mig på tåget hem, bland tiotalet passagerare, sitter troligen en medresenär som har allvarliga problem med alkohol, narkotika, läkemedel eller tobak. Så nära, och mitt i våra vardagsrutiner, finns ett växande problem. Något som vi antingen inte vill se eller ta ställning till. Mannen på tåget är ju “som folk är mest”, välklädd, artig och ler när han hälsar.
Det finns en ”misäralkoholism”, med till exempel misshandel i nära relationer, men det som skrämmer är de nya rapporterna om ”finsupandet”, det smygande beroendet. Framför allt den välbärgade medelklassens nya riskförnekande.
Förra veckan släpptes en ny rapport som tagits fram under 2013 och som visar att en miljon individer i åldrarna 17–84 år har så pass allvarliga problem med alkohol, narkotika, läkemedel eller tobak att de är beroende eller har ett missbruk. Ännu fler upplever negativa konsekvenser av närståendes bruk. Även om vi tar bort tobak ur sammanhanget är det över en miljon vuxna som anser att en närstående dricker för mycket alkohol och att det får destruktiva konsekvenser. Det är fler än var tionde svensk medborgare. (Rapporten har tagits fram av en forskningsenhet, STAD, vid Karolinska institutet.) Utvecklingen av missbruket i Sverige är inte en privatsak och vi får detta bevisat gång på gång.
I torsdags kunde vi läsa en märklig artikel i Aftonbladet som intervjuat Mauro Scocco och Plura Jonsson om deras reseprogram. Där har de allt som oftast synts med ett vinglas i handen. Men sanningen är att allt bara är ett spel, menar Aftonbladet. "Vi drack nästan ingenting, det var mer för syns skull" säger Plura. "Vi hade vitaminvatten som skulle se ut som vitt vin …" berättar Mauro. Allt för att följa normen om att alkoholen är ett måste.
Kyrkan är dessvärre heller inte undantagen från dessa problem. Snarare är trenden det senaste decenniet något slags romantisering kring alkohol. Det som kanske varit tabu eller ”förbjudet” i framför allt många frikyrkor ska nu tas igen, och det med råge.
Vad jag saknar är inte mer moralism och skuldbeläggning men mer av riskmedvetande och solidaritet med dem som av olika anledningar inte kan hantera alkoholen. Jag vill inte förbjuda någon att servera vin till festen, men jag vill gärna vara med om att bygga upp ett personligt civilkurage som gör att man öppet vågar avstå från vinet och ändå kan vara delaktig i gemenskapen. Jag skulle också vilja utmana pastorer och präster att vara goda ledare och lärare även i de här frågorna.
Rädslan att bli stående utanför gemenskapen får inte styra våra handlingar. Var finns solidariteten med en miljon svenskar som drabbas av alkoholens konsekvenser? Några av dem finns alldeles intill oss, på tåget, i snabbköpskassan eller i fikarummet. Vi får inte svika dem nu. Den kampen är inte förlegad och den är långt ifrån över.
Felicia Ferreira är Dagens chefredaktör och vd.
