Felicia Ferreira: Skulle pappa hålla sig nykter till julmiddagen med oss?

Ja, jag vet att julfrid inte kommer till alla barn, att minnen kan skrämma och sår kan rivas upp. För mig kan det räcka med ett askfat fyllt av fimpar. En tom ölburk på en parkbänk. En vinflaska som står på någons bord. Det krävs så oerhört lite för att jag ska slungas tillbaka i tiden och minnas rökiga suparfester kring ett överbelamrat vardagsrumsbord fyllt av aska, burkar, glas och kladdiga ringar.

Det här var en del av vardagen hemma hos pappa. En markant skillnad mot friden hemma hos mamma. Min fina pappa med stora bruna, snälla ögon. I alla fall när han var nykter. Och så märklig och konstig när han drack den där ”saften”.

Julen och högtiderna var stora orosmoment. Skulle pappa hålla sig nykter tillräckligt länge för att äta julmiddag med oss eller skulle han dyka upp full och våldsam? Skulle han komma ihåg att ha med sig ett paket? Besvikelserna var oändliga.

Vid ett tillfälle reste vi till Stockholm över helgen. Pappa, hans kompisar, jag och två barn till. Planen var att vi skulle ha en rolig helg. Men så på fredagskvällen, blev pappas fina ögon glansiga och så var festen igång. Den natten sov jag och mina två kompisar tätt tryckta intill varandra i samma säng med hjärtan som bankade i kapp. På morgonen var sängen våt av kiss. Jag minns inte från vem.

Jag är tacksam för att allt det här är länge sedan. Ändå har jag vänner som inte förstår varför det fortfarande är lite känsligt. Vin och alkohol kan vara en del av en fin middag eller fest. Inga konstigheter, menar de. Ja, så är det ju. Och tro mig, jag har försökt och försökt att omfamna känslan av att alkohol är något naturligt, något festligt, något härligt, när det används med måtta. Jag har intalat mig själv att min olust enbart hänger ihop med min uppväxt och en missbrukande pappa.

Men så tänker jag också på de hundratusentals barn, det handlar om cirka 300000, som i dag växer upp som jag gjorde eller ännu värre. Kanske inte minst för att vi i vår kultur har skapat en så stor acceptans kring alkohol. Jag tänker på att det nästan inte längre finns några frizoner för dessa barn. Förr brukade ju kyrkan och kristna hem vara det, men knappast längre.

När man pratar om jul och alkohol fokuseras det oftast på barnens besvikelser. Men det handlar verkligen inte bara om barnen. Ungefär en miljon svenskar anses ha riskabla alkoholvanor. Om man bara räknar alkoholrelaterade diagnoser eller lägger på olyckor och självmord som har ett konstaterat orsakssamband med alkohol så dör mellan 2 000 och 6 000 i Sverige per år på grund av alkohol. Ändå är de flesta tysta.

Det är för många av våra medmänniskor som lider. Om jag på något sätt kan vara en motvikt genom att välja ett nyktert liv så vill jag vara det. Även om jag många gånger frestats att försöka tänka om, så känner jag mig trygg i mitt val. Det är ett val jag gjort för min egen skull, för barnen och för mina medmänniskor som kämpar med en riskabel alkoholkonsumtion.

Jag gör mitt val för att det fortfarande ska finnas små öar av personer som agerar frizoner. Jag respekterar dem som gör andra val. Men kanske kan vi bli ännu fler som bildar frizoner? I mina ögon är det inte en stor uppoffring, men en solidaritetshandling.

Inte minst hoppas jag att vi kan komma överens om att ge alla barn en riktigt vit jul.

Hur gick det då för min pappa? Min fina pappa med stora bruna, snälla ögon. Hans kropp blev så härjad av alkoholen och 59 år gammal, i juli 2005 slöt han de där ögonen för den allra sista gången.

Felicia Ferreira

Felicia Ferreira är Dagens chefredaktör och vd.