Krönikor
Felicia Svaeren: Ensamheten slår till igen
Ensam hemma med drömmar om nytt kök, men ingen att äta tillsammans med.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
I somras befann jag mig akut på sjukhus. Jag fick ligga kvar ett par timmar. Inget allvarligt. Bredvid mig låg en kvinna som ständigt ropade på personal men egentligen inte ville något särskilt. Efter ett antal rundor insåg jag att hon mest kände sig ensam. Några dagar senare talade jag med en läkarbekant som bekräftade att åtskilliga människor söker sjukhusvård för att de känner sig ensamma och behöver lite omvårdnad. Ensamheten slår till.
En annan bekant som jobbar med politik på kommunal nivå beskrev en dag hur hon fått kämpa mot företag som bedriver hemtjänst och ständigt vill utöka antalet timmar som de lägger på till exempel äldre. En av de största anledningarna till att de vill ha fler timmar är att människorna de besöker vill ha sällskap, inte bara städning. Politikern ser förstås det behjärtansvärda i det men måste någonstans konstatera att politikerna inte kan serva medborgarna med familjesubstitut.
Jag får ytterligare en historia berättad för mig om en ung tjej som jobbar på en kundtjänst på ett större företag och dagligen tar emot samtal från människor som har nära på påhittade tekniska problem. Även de har egentligen mest behov av att prata med någon. Ensamheten slår till igen.
En person i min umgängeskrets som nyligen flyttat till Sverige och arbetar med att installera bredband konstaterar förvånat Så många lever själva och verkar ensamma. Har ni inga familjer i det här landet?
Och där naglar han kanske fast en av de största anledningarna till våra ensamhushåll och ensamkänslor. Att vi sedan länge haft en möjligen liten men likväl röststark rörelse som deklarerat död åt familjen har satt spår i både ohälsa och ensamhetsstress.
Familjens nedmontering började med Alva Myrdal på 1940-talet, eskalerade under tillväxtårens 50- och 60-tal, för att sedan kulminera i dag. Att se familjen som samhällets viktigaste byggnadssten är förstås förenat med risken att stämplas som omodern men se hur det ser ut runt omkring oss. Politiken från först socialdemokrater och nu även från Alliansen har gjort det näst intill omöjligt att försörja sig utan två inkomster och samhället har organiserats familjeovänligt. Priset är nu uppenbart, ofrivillig isolering och ensamhetsstress.
Minst hälften av Sveriges hushåll är ensamhushåll. Vi ligger därmed som nummer ett i Europa tätt följd av flera andra nordeuropeiska länder där vi också kan konstatera att ekonomin är förhållandevis stark.
I vår invaggade trygghet där vi inte behöver någon annans hjälp för att klara oss glömmer vi att pengar kan köpa varken familj eller vänner. I stället söker människor sig till instanser som vården eller en kundservice där det är legitimt att få möta en annan människa när ensamheten slår till. Gemenskap har ersatts med kylig kommers och köpstress. Ensam hemma med drömmar om nytt kök, men ingen att äta tillsammans med. Det är Sverige 2012.
Felicia Ferreira är Dagens chefredaktör och vd.
