Krönikor
Folkbildningens starka kraft
Det är genom att lära av misstagen som man möjligen kan minska dödlighet och smittspridning.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Den som orkar hålla sig vaken en stund på söndagskvällarna, kan i de ofta välgjorda och intressanta dokumentärerna i serien "Dokument utifrån" (SVT) få värdefulla inblickar i sådant som hänt eller händer runtom i världen. I söndags handlade det om ebola-epidemin, som hittills skördat minst 10 000 människoliv i Västafrika.
Det är både intressant och viktigt att så här när epidemin börjat ebba ut, studera förloppet och alla dess delar. Det är genom att lära av misstagen som man möjligen kan minska dödlighet och smittspridning vid kommande epidemier.
Hur kom det sig att ebola-viruset spreds så snabbt? Varifrån kom det? Och framför allt, varför gjordes inte adekvata insatser på ett tidigt stadium?
Filmen ger inte alla svar, men en hel del fingervisningar om varför insatserna för att stoppa viruset i början inte blev framgångsrika. Det handlade dels om att man inte förstod vilken typ av virus man hade att göra med. Politisk ovilja att tala klarspråk förhindrade också adekvata insatser till exempel i Guinea. Här lade man locket på, i stället för att berätta för människor om risker och smittspridning.
En tredje orsak var att många litade mer på lokala "healers" än på läkare och att det spreds falska rykten om att ebola inte fanns, utan att det handlade om kannibalism: De vita som kom till Afrika ville åt afrikaners kroppsdelar (!)
Slutligen reagerade WHO alldeles för långsamt, och hade inte heller de resurser som krävdes av personal och utrustning för att stoppa epidemin. Man förlitade sig på att enskilda länder skulle agera, vilket skedde alldeles för sent. Till sist ringde en upprörd amerikansk hälsominister till Barack Obama – och då sattes stora insatser in. Som av en händelse hade då också två amerikanska missionärer smittats, något som skapade rubriker i världspressen.
Det finns mycket att lära av denna historia. Och mycket att skämmas över. I dagens informationssamhälle kan vi inte säga att vi inte visste. Dagligen såg vi bilderna av sjuka och döda människor i en av de fattigaste delarna i världen. En kvinna i filmen berättar i en scen som jag sent ska glömma, hur hon höll sitt döende barn i famnen.
Epidemin, som troligen startade i den lilla guineanska byn Meliandou i december 2013 sedan några barn ätit av flyghundar, började till sist minska – men är ännu inte helt över.
WHO:s vice generaldirektör Bruce Aylward påpekar, att det var det liberianska folket som lyckades få bukt med smittan genom att ändra sina beteenden. Det var alltså inte främst utländska hjälpinsatser, utan folkbildning som gjorde susen. Detta kan vara värt att minnas. Bruce Aylward säger i slutet: "Ebola är bara början".
Låt oss hoppas att det inte är sant. Men om det är sant, låt oss lära av historien.
Inger Alestig är tidigare reporter på Dagen.
