Krönikor
Församlingen sjunger förfärligt under pandemin
Det är inte bra att vi är ensamma. Inte alls faktiskt.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
“Vem är det som har glömt stänga av sin mikrofon?”
Kanske är det en av de frågor som ställs allra mest frekvent just nu. Under pandemin har digitala möten blivit en självklarhet, och när man deltar i ett sådant måste man kunna stänga av sin mikrofon. Annars blir det kaos. Mina vänner och kollegor har fattat. De blev digitala mötesexperter på två sekunder. De delar skärmar och fixar grupprum, lägger in virtuella bakgrunder och ser nästan overkligt proffsiga ut i sina rutor. Så vem är det då som har glömt att stänga av sin mikrofon? Det är jag det. Jag måste ha någon slags bugg. Kanske lider jag av en okänd diagnos som gör att jag inte ser den där lilla knappen längst ned till vänster. Den där man stänger av mikrofonen.
Jag vet. Jag låter som om jag är betydligt äldre än 45. Ibland önskar jag att jag var riktigt gammal, för då hade folk haft överseende med att jag trasslar med tekniken. Nu får jag i stället skämmas över att jag är så tröglärd. Ibland har jag nästan gett upp och dragit Zoom, Teams, Meet och allt vad digitala möten heter till papperskorgen. Men vet ni, och nu kommer jag till poängen: Jag ger inte upp. Jag fortsätter trassla med tekniken. Jag vet att jag måste, för jag är människa.
Och människor behöver möten med andra människor. Det är sen gammalt. När Gud skapade världen var han nästan tjatigt nöjd med allt. Allt var gott. Ända tills han plötsligt upptäckte något som inte var bra. Nämligen att människan var ensam. Jag tror att Gud tänker ungefär samma sak när han tittar på många människor i Sverige just nu. Det är mycket som är gott. Det är klokt att vi ställer in och jobbar hemma för att hindra smittan. Men det är inte bra att vi är ensamma. Inte alls faktiskt. Därför måste vi göra vad vi kan för att mötas. Även om vi bara kan göra det digitalt. Och visst, ett möte på Teams eller Zoom ersätter inte en kram. Men det ska heller inte underskattas.
I advent hade vår kyrka vårt första digitala kyrkkaffe. Det var det roligaste jag har gjort på länge. För varje ny ruta som dök upp på min skärm blev jag skrattig och varm. Där var de ju! Människor jag inte mött på flera månader. Vi fikade och pratade och sedan sjöng vi en julig refräng tillsammans. “Var Glad, var glad, var glad i din Herre och Gud” skallrade min dator. Ljudet fördröjdes och gjorde det omöjligt för oss att sjunga i takt. Det lät förfärligt, ändå var det så vackert. Ljudet av människor som möttes. Trots allt.
Så du. Även om det känns svårt med tekniken. Fortsätt trassla. Ett tips är knappen längst ned till vänster. Det är där man stänger av mikrofonen.
Malin Aronsson är redaktör för Dagens relationsmaterial, krönikör och en av två programledare för podden "Dagens människa"
