Krönikor
Församlingen som växtplats
Det åldersanpassade ska vara komplement, inte ersättning.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
I år är det tio år sedan jag skrev min första bok, "Jesus gick vidare och kyrkan står kvar", som handlar om att många unga växer upp och bort från såväl kyrkan som tron när de blir äldre. En av de största anledningar därtill, påstod jag då och hävdar jag fortfarande, är den generationsuppdelning som tyvärr vuxit sig stark även inom kyrkan.
Den kultur av söndagsskola och tonårsverksamhet som introducerades för en rad årtionden sen har förstås varit till väldigt stor nytta: Kristen tro bör kommuniceras på så många åldersanpassade nivåer som möjligt. Men samtidigt som varje församling bör sikta på att få till det så bör de fundera - hur gör vi så att de åldersinriktade grupperna blir ett komplement och inte en ersättning till det gemensamma?
För så fort barn- eller tonårsverksamheten lever för mycket ett eget liv så är risken stor att det i praktiken är en egen församling som förvisso kan vara välfungerande och bra på många sätt men likväl är allt annat än långsiktigt hållbart eftersom det ligger i sakens natur att man växer ur en åldersanpassad grupp. Till slut blir man helt enkelt för gammal för den, och är man då helt ovan vid församlingens övriga delar - det som man borde växa in i - så är risken att man upplever ett främlingskap och känner sig färdig.
Därför är jag exempelvis tveksam till de helt parallella söndagsskolor som inte så få kyrkor har i dag, där barnen går direkt till sin gudstjänst medan de vuxna går till sin. Allt som oftast har de kyrkor som praktiserar den modellen väldigt bra verksamhet med hängivna ledare som ger allt för att barnen ska ha det så bra som möjligt. Det är på många sätt väldigt beundransvärt, men jag funderar ändå kring följden. En god vän berättade att hans tonårige son en dag plötsligt i förbifarten sa att det någon gång skulle vara roligt att få se ett dop. "Men vadå", tänkte min vän, "vi har ju dop regelbundet?". Sonen, som varit i söndagsskolan hela sin uppväxt och därefter gått vidare till en liknande för tonåringar som församlingen hade parallellt på söndagar, hade dock aldrig gått på en vanlig gudstjänst och därmed aldrig fått se exempelvis en dopförrättning. Ett extremfall, absolut, men ett talande sådant.
I församlingen som jag kallar min strävar vi efter att ha kvar barnen så länge som möjligt på gudstjänsterna innan de går iväg och en gång per månad vill vi försöka fira "gudstjänst för alla åldrar" där vi är tillsammans allihop, från nyfödd till uppåt hundrastrecket. Första tillfället för i år, med ett innehåll tänkt att vara barnvänligt men inte barnsligt, hade vi i söndags. Enkelt var det inte, perfekt blev det inte, men försöka - till och med anstränga oss - vill vi. För om vi önskar vara en församling som man kan växa upp i så måste vi utmana den generationsuppdelning som tenderar att bli en ersättning snarare än ett komplement till det gemensamma. Det är min övertygelse.
Carl-Henric Jaktlund är nationell ledare för Alpha Sverige och skrev gästkrönikor på Dagens ledarsida fram till 2020.
