Krönikor
Förtryck i det godas namn
Kanske är det bättre att acceptera människans brist – min egen och andras.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Drivkraften bakom våld och förtryck är inte alltid ondska. Ibland tar människor till psykiskt eller fysiskt våld mot sin nästa eftersom de paradoxalt nog vill gott. De vill uppriktigt utplåna något de ser som ont och ersätta det med något bättre. I sin iver att förbättra världen och människan glömmer de att våld och förtryck enbart reducerar, krymper och förstör. Den goda viljan leder till onda handlingar och därmed är godheten förverkad.
I upplysningens kölvatten skulle adelns och kyrkans förtryck ersättas av frihet, jämlikhet, broderskap och vetenskapligt tänkande. Det ledde till att tusentals oskyldiga klostersystrar och bröder avrättades. I Sovjetunionen – vars mål bland annat var att utplåna religionen – förtrycktes troende lika grymt som andra oliktänkande. Våld och förtryck har pågått i ateismens namn. Detta säger jag inte för att svartmåla den absoluta majoritet ateister världen över som är fredliga och snälla människor. Inte heller säger jag det för att på minsta vis förringa det våld och förtryck som har utövats och utövas i religionernas namn. Både religionerna och ateismen kan bli förtryckande. Som troende är det min skyldighet att inse att det kärleksbudskap jag står för, ibland har misstolkats och missbrukats å det allra grövsta.
Detta kärleksbudskap innehåller bilden av människan som en bristfällig varelse, som syndare. Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag, säger Paulus. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. Så borde inte synden kunna utplånas för gott ur människan? Borde vi inte helt enkelt kunna förbättras en gång för alla?
Det kan kännas frestande att försöka ordna upp allt i oss och omkring oss som gör vår tillvaro här i jämmerdalen svår – räta ut det, städa bort det, skapa konsekvens, göra allting bara bra. Men denna goda vilja är riskabel. Världsförbättrare kan få för sig att vissa medmänniskors sätt att uppfatta tillvaron helt enkelt måste förbjudas – även om dessa människor i övrigt är helt fredliga och inte gör någon för när. Vissa människor, om de inte ändrar på sig och infogar sig i det konsekvent riktigas och rättas ordning, kanske rentav måste bort?
Exakt så börjar våld och förtryck i det godas namn. Kanske är det bättre att acceptera människans brist – min egen och andras. Inte heller jag är utan synd, så i stället för att kasta första stenen borde jag kanske följa Jesus genom att se med kärlekens ögon och förlåta sådant hos andra som är brister och fel enligt mig, snarare än försöka förbättra bort det.
Maria Küchen är författare och kulturjournalist. Hon har tidigare skrivit krönikor på Dagen kultur.
