Krönikor

Frida Park: Låt inte #metoo bli förgäves

Om resultatet av ett lovvärt initiativ blir att alla av ett visst kön brännmärks med ”skyldig våldtäktsman” är inget vunnet.

Frida Park, ledarskribent och debattredaktör på Dagen.
Frida Park, ledarskribent och debattredaktör på Dagen.
Publisert Sist oppdatert
I morse scrollade jag igenom mitt Facebookflöde. Överallt fanns den, hashataggen #MeToo. Som en flodvåg av starka berättelser, omöjliga att värja sig emot. Så många, alldeles för många, som utsatts för allt ifrån tafsare, blottare och våldtäktsmän.
Det gör ont i hela mig att så många av de som satt #MeToo på sin status sociala medier aldrig tidigare har vågat prata om (än mindre anmält) det. Av rädsla för att inte bli tagen på allvar eller att få höra att man får skylla sig själv.
Om #MeToo kan leda till att en enda av de flickor och kvinnor som upplevt sexuella trakasserier eller övergrepp känner upprättelse är kampanjen inte förgäves.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.

Kanske kan #MeToo få fler att inse (det fullständigt självklara) att ett ”nej” är alltid ett ”nej”, och aldrig någonsin kan tolkas till tvärtomspråket.

Men det är ändå något som skaver. Det skulle kunna vara det att några valt att hänga ut kollegor som sexförbrytare (sociala medier är ju en obarmhärtig domstol – alla är skyldiga oavsett om motsatsen tydligt bevisas).
Eller den nästan tvingande plikt dessa kampanjer kan leda till: Att "stå upp för systerskapet" även för den som inte vill, är förskonad från sådana erfarenheter, eller har andra sätt att bearbeta dem.
Fast allra mest handlar det nog om min tolvårige son.

Kampanjen har väldigt snabbt fått stort genomslag och har som syfte att synliggöra problemets omfattning. Vad är då problemet? Ska man döma av majoriteten tweets är svaret solklart: alla män.

Och det är här #MeToo riskerar att hamna snett. Faran är att resultatet av ett lovvärt initiativ blir att alla av ett visst kön viras ihop med buntband och brännmärks med ”skyldig våldtäktsman”. Vad vinner vi på att som en slags självuppfyllande profetia stämpla min tolvårige son som potentiell våldtäktsman?

Nej, problemet är ju att det finns män, och kvinnor, som av någon sjuk anledning tar sig rätten att ockupera andras kroppar med sin perverterade sexualitet.

Därför måste vi fortsättaatt se tjejer och kvinnor (och män) som blir utsatta. Ingen ska någonsin mötas av bortförklaringar, ursäkter eller negligering. Det är under all kritik att vi har accepterat ett samhälle där polisens resurser är så bristfälliga att förundersökningar om våldtäkter läggs ned trots att gärningsmän erkänt. Sexbrottslingar måste få svidande straff. Men det är inte tillräckligt.

Utan starka familjer där ork och tid finns för fostran i sunda värderingar arbetar skola och rättsväsende i motvind av orkanstyrka.

Det ligger något i det en polis sa till mig: Om alla barn får växa upp i ett hem med fasta ramar skulle jag bli arbetslös. Nej, det här är inte ett försök att ursäkta sexförbrytare med att de har haft en taskig barndom. Det finns ingen ursäkt.

Men det är klart, en fast fostran i rätt och fel och konsekvenser hade ju i alla fall inte skadat. Det är precis vad jag tänker ge min son.

Läs också: Sexologen: Åtta saker att minnas efter ett seuxellt övergrepp

Powered by Labrador CMS