Krönikor
Frida Park: Medicinen som botar patriarkatdepp
Kvinnorörelsen behöver fler sunda manliga förebilder i kampen för jämställdhet.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
I ett feministiskt nätforum frågar en ung kvinna desperat: "Hur ska man hantera den depression som kommer av att man lever i ett patriarkat? Jag har inget hopp om framtiden." Hennes uppgivenhet bemöttes med samma frustration från andra kvinnor vars lösningar var att sluta ligga med män, bara umgås med kvinnor och att börja hata.
Men hat kommer aldrig vara vägen framåt för att komma tillrätta med att så många kvinnor utsatts för kränkningar, övergrepp och regelrätta våldtäkter. Hat föder oåterkalleligen mer hat.
För en del feminister är förklaringen till alla omskakande berättelser under #Metoo solklar: Vi lever i ett patriarkat där alla män är förövare (eller presumtiva sådana) som i alla tider har förtryckt alla kvinnor, som alla är offer.
Med den världsbilden blir det logiskt att kräva att män ska tystas, sparkas ut och helst straffas. Men den riskerar också att cementera bilden av kvinnan som den utsatta, svaga, oförmögna, underkastade. Då är inget vunnet.
Den som förgriper sig på andra förtjänar ett hårt straff. Det finns inte ord för att beskriva hur avskyvärd en våldtäkt är. Det är kanske därför frilansjournalisten Anna Svenssons berättelse utmanar (ur "F-ordet. Mot en ny feminism", Alfabeta).
Trots att hon blev våldtagen vägrar hon vara ett offer, att hennes liv för alltid skulle vara fördärvat eller att en våldtäkt skulle vara värre än döden.
Den som tror på en god Gud kan hålla med Anna. Det spelar ingen roll vilken hemskhet jag har blivit utsatt för. Jag är inte för alltid förstörd, skadad eller besudlad. Jag behöver inte acceptera att stoppas i offerfacket som en passiv galjonsfigur utan möjlighet att göra något åt mitt liv eller min situation. Det finns upprättelse. Frihet. Och framtid.
Läs också: Sexuella övergreppen en utmaning för kyrkan
Det kampanjen #MeToo så framgångsrikt lyckats med är att visa på behovet av en förändring. Ingen tjej ska behöva gå till skolan med ont i magen över att bli kallad hora, freda sig mot tafsare eller vara rädd för att för att ta en springtur om kvällen.
Som ett brev på posten ropar politiker att det är skolan som ska lösa (även) detta. Skolan har ett ansvar. Men de som har störst möjlighet att förändra morgondagen är män och kvinnor: nämligen pappor och mammor.
Det behövs ett nytt, eller snarare antikt, mansideal. Journalisten Louise Epstein berättade för sin kollega i podcasten Nordegren och Epstein att hon läst insändaren "Vad är sann manlighet?" i Dagen. Sedan ställde de sig frågan om inte Jesus skulle kunna vara ett föredöme för män i hur man bemöter kvinnor.
De har helt rätt.
Kasta bort macho- eller toffelidealet. Fler män borde fråga sig vad Jesus skulle ha gjort, han som alltid bemötte kvinnor med respekt, lyfte upp och synliggjorde dem.
Därför är det kvinnorörelsen behöver, hur provocerande det än må låta, att fler sunda manliga förebilder ansluter i kampen för jämställdhet. Annars blir rörelsen bara halv.
Läs också: Alf B Svensson: Riktiga män respekterar kvinnor
Frida Park är opinionsredaktör på Dagen.
