Krönikor
Gott, givande – och ointressant
Oliktänkare är besvärligt men viktigt, även i kyrkan.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Det har pratats mycket den senaste tiden om Facebooks så kallade algoritmer som avgör vad som syns i användarnas nyhetsflöden. Det sociala nätverket, där sju av tio internetanvändande svenskar sägs vara medlemmar, studerar och lär sig våra beteendemönster – vad vi gillar och ogillar i form av åsikter etcetera – och lyfter fram respektive döljer utifrån den kunskapen. Allt för att anpassa så att kunden får en så behaglig och bekräftande miljö som möjligt.
Men mår vi inte bra av att möta även det som skaver och att ta spjärn mot oliktänkare? Slutar vi inte utvecklas annars? Diskussionsvågorna har gått höga i ämnet.
Att frågorna blir tydliga och ställs på sin spets via Facebook är dock inte detsamma som att de är isolerade dit. En vilja att skapa smidiga gemenskaper som inte utmanar för mycket, eller alls, finns på andra ställen också. Inom kyrkans värld, exempelvis.
För ett par årtionden sedan etablerades de så kallade cell-, böne-, små-, när- eller hemgrupperna (kär grupp har många namn) i många församlingar. Ett komplement till den stora gudstjänstgemenskapen som blir personligare och där dialogen och samtalet kan bli bättre. Utmärkt och viktigt tänkt, att inte enbart vara söndagstroende konsument utan även vardagskristen producent – i bemärkelsen att man aktivt är med och bidrar – är väldigt utvecklande och nyttigt.
Men efter en tämligen flygande start på många håll så kom utvecklingen inte sällan av sig. Jag misstänker, utifrån en lång rad samtal med personer vars engagemang för den lilla gruppen ebbat ut, att förklaringen är enkel: Det blev för homogent och därmed i längden ointressant.
För den allmänna hållningen har varit att deltagarna i smågrupperna ska dela gemenskap med andra som är i samma livsskede eller har liknande intressen. Därför har det varit vanligt att småbarnsföräldrar bildat en grupp, manliga bönder en annan och medelålders par med utflugna barn en tredje, och så vidare.
Resultatet har allt som oftast varit gott, energiskt och givande – ett tag. För det finns ett stort värde i att få möta andra i samma eller liknande situation och därmed kunna konstatera att man inte är ensam om sina funderingar och utmaningar. Men sen då, när det konstaterats att alla i gruppen har samma frågor inför livet? Med tiden blir det en ickegivande återvändsgränd.
De små gemenskaperna har sin givna plats i varje kyrkligt sammanhang, de behöver värnas men även skärpas. Med andra sammansättningar, där deltagarna är i mer varierande ålder och har olika yrken och intressen, förintas förstås inte problemen. De får bara annan form, och inte minst kommer de kännas mindre självklart bra inledningsvis.
Men de skulle absolut vinna i längden, för olikheter skapar dynamik och möjlighet till vägledning av varandra på ett helt annat sätt än det homogena.
Carl-Henric Jaktlund är nationell ledare för Alpha Sverige och skrev gästkrönikor på Dagens ledarsida fram till 2020.
