Krönikor
Gudstron som en tunn tråd
Utan denne Gud förstår man att det är över och förbi.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
"Jag skrek åt den Gud jag förbannade nyss – låt henne inte dö, låt henne inte dö!" Den absoluta merparten av samtidens populärkulturella musik är lättillgängligt paketerad, skapad för att fastna vid första lyssningen och för att smälta in i trivsamma radioprogram. Smärtan är ofta svårfunnen.
Undantag finns förstås, och frågan är om det finns något tydligare sådant än Peter LeMarc för tillfället. Singeln ”Den tunna tråden”, det första smakprovet från kommande albumet, är som sandpapper för öronen i jämförelse med annan nysläppt musik. Den där tonen har funnits där rakt igenom hans karriär, men inte sällan har han balanserat upp svårmodet med en munter melodi. Inte den här gången, nu är det mollkänsla rakt igenom hela sången. Inget annat är tänkbart när hustruns kamp mot cancern ska speglas.
Bara en tunn tråd skiljer att vara vid liv från att inte vara det, konstaterar Peter LeMarc. Framträdandet i Sveriges television i fredags kväll, i programmet "Tomas Andersson Wij spelar med…", gick rakt i märg och hjärta. Det är omöjligt att värja sig när någon så naket öppnar dörren in till sitt innersta.
”Vad har du lärt dig om dig själv genom att leva nära allvarlig livshotande sjukdom”, frågade programledare Andersson Wij efter att LeMarc sjungit klart sin nya singel. Svaret innehöll ett funderande kring Gud, men inte på det där klassiska sättet att svårigheten väckt en tro till liv. Tvärtom, faktiskt:
”Om jag någon gång hade en gudstro, någon slags barnatro – och det hade jag – så finns den inte kvar längre. Jag tror att livet består av tillfälligheter och slumpen, konstiga val vi gör eller inte gör.”
Så formulerade Peter LeMarc sitt livsläge. Och ändå finns den där mitt i sången, strofen som citerades i början av denna krönika: "Jag skrek åt den Gud jag förbannade nyss – låt henne inte dö, låt henne inte dö!".
Bortom konstaterandet att tron inte existerar så dröjer sig Gud ändå kvar. Det kan förstås mest handla om ett effektivt sätt att uttrycka känslor på, ett användande av en klassisk bild som många förstår. Eller så utgår det snarast från en vetskap om att denne Gud är det yttersta hoppet när livet hänger på en synnerligen skör tråd.
Något annat finns inte att luta sig mot eller förtrösta på bortom det synbara. Utan denne Gud som man har en svag eller till och med obefintlig tro på så är det kört, över och förbi. Därför dröjer han sig ändå kvar där i människors berättelse. Som en illusion, som en from men falsk förhoppning, skulle ateisten säga.
Alternativt: Som en trotsig tro som ändå inte helt vill släppa taget om att tillvaron kan vara större än det vi ser, som ett äkta utrop från det innersta till den Gud man hoppas på trots att tron inte orkar bära en. Den må kännas som ytterligare en tunn tråd, men vem vet – den kanske håller.
Läs fler krönikor av Carl-Henric Jaktlund
Carl-Henric Jaktlund är nationell ledare för Alpha Sverige och skrev gästkrönikor på Dagens ledarsida fram till 2020.
