Härdsmälta som skakar om

Det pågår ett kraftfullt paradigmskifte i Sverige. Frälsningsarmén såg tendenserna först, hur sociala myndigheter skickade över enstaka hopplösa fall till deras härbärgen och soppluncher.

Nu larmar politiker och tjänstemän från alla håll: ”Hjälp oss, vi klarar inte längre alla utmaningar!”

För två veckor sedan stod Göteborgs länspolismästare, Klas Friberg, på ledarkonferensen Global Leadership Summit och vädjade till kyrkorna om stöd för alla ungdomar som hamnar utanför och riskerar livslång kriminalitet. I tisdags kväll möttes kyrkfolk och kommuntjänstemän i samma stad för att diskutera ensamkommande flyktingbarn. Dagen rapporterar (18/11) hur Migrationsverket nu ber Svenska kyrkan om hjälp att ordna flyktingboenden. Till detta kommer tiggarsituationen med hundratals, kanske tusentals, romer som behöver skydd under kommande vinter.

Frågan tycks eka genom maktens korridorer: ”Vad gör vi?” Samma svar studsar tillbaka: ”Sök hjälp hos civilsamhället!”

Civilsamhället innebär i detta fall församlingar och kristna sociala organisationer. Inga företag öppnar asylboenden, om man inte som Skara-Bert kan tjäna en rejäl hacka. Få idrottsföreningar har kapacitet och engagemang att hjälpa i någon större skala. Kvar står de troendes gemenskap, kyrkan, med Guds nedärvda DNA att räcka den behövande sin hand.

Situationen är ny. Vi behöver inte gå många år tillbaka för att minnas den kalla handen mot alla som ville bidra till samhällsbygget utifrån kristen grund. Det självgoda folkhemmet betackade sig för bidrag som byggde på andra resurser än offentliga skatter och avgifter.

Frågan är nu vad kyrkorna svarar? Kan man, vill man, mobilisera sina medlemmar och resurser? I Svenska kyrkan finns en större vana att betala för insatser, den traditionella frikyrkovärlden bygger mest på idealitet. Båda systemen har sina fördelar, och nackdelar.

Men innan man kommer dit måste varje sammanhang pröva sina motiv. Har kyrkan en uppgift utanför sina väggar, eller är Guds rike endast sakralt? Ska vi täcka upp när välfärden krackelerar? Hur? Om dessa frågor mumlas det överallt. Svaren är inte självskrivna. Socialt arbete är ingen tyst retreat, det är rörigt, kostsamt och extremt frustrerande. Närmast provocerande…

Men jag vill tro att den sociala härdsmältan är Guds sätt att skaka om världens mest sekulariserade land. En del kyrkor – långt ifrån alla – kommer att öppna dörrarna för behövande människor, oavsett bakgrund. Enskilda människor, kristna och andra, kommer att hitta varandra i glädjen att få hjälpa.

En del kommer att finna Jesus själv i dessa utmaningar, och Han kommer i sin tur att utmana unga och äldre att bära arbetet. I framtiden kommer de omnämnas i samma andetag som Lewi Pethrus och Mormor på Herrestad. De var med och byggde samhället och förändrade Guds rike i Sverige. All välsignelse över dem!