Krönikor
Inger Alestig: Kattmatsdiet och pensionssparande
’Du vill visst’ skrek en ung man åt mig.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Plötsligt när man fyllt 61 börjar det ringa väldigt trevliga unga män och kvinnor på kvällarna. De säger att de vill hjälpa mig, om vi bara kan boka en tid? De är så måna om att se till att jag får det så bra som möjligt rent ekonomiskt i framtiden, och om jag inte tar hjälp av dem, kan det bli riktigt eländigt framöver, säger de.
”Säg nej. Säg nej till alla!” manar en av mina söner och han har förstås rätt. Bankerna har inga unga människor som ideellt sysslar med att hjälpa äldre damer och herrar med pensionsplaceringar och ekonomisk planering.
Men i dag verkar det som att ett nej inte betyder nej. ”Du vill visst!” skrek en ung man åt mig. Jag började skratta, men inte ens det hjälpte, så till sist fick jag helt enkelt lägga på.
Nu har jag kommit på ett bättre sätt att bemöta propåerna. Jag berättar att jag har världens bästa pensionssparande, jag sparar i något som ger så fantastisk utdelning att jag nästan inte vill dela med mig av hemligheten. Och jag har en suverän rådgivare som jag inte vill byta ut.
Det har tagit skruv. Och jag har tagit ett steg till nu och börjat skriva ner olika poster i mitt sparande. Med inspiration från artiklar, annonser, och sådant som folk berättar, sparar jag fakta, namn, telefonnummer. Posterna har rubriker som: ”Flyktinghjälp”, ”Ersta diakoni”, ”Brottsofferstödjare” och ”Kyrkvaktmästare”.
Det handlar inte om pengar, utan mitt pensionssparande består av saker jag vill göra när jag går i pension. Om jag får vara frisk och orkar, vill jag använda något av den tid jag får till att göra något meningsfullt, som kan betyda något för andra – och som jag är säker på också ger god ränta i form av glädje.
På listan finns också det som ligger närmast: umgås med familj och barnbarn, vänner och släktingar. Här hamnar även att ägna mer tid åt körsång och dansträning, att vara i naturen och kanske börja odla.
Men jag tänker att det även får plats sådant som blir andra till gagn när man för första gången i livet har tillgång till den kanske mest värdefulla valutan: tid.
Jag borde spara pengar också. Det ska jag. Men alla ni som oroas av de unga telefonförsäljarna som får er att tro att ni kommer att långsamt svälta ihjäl eller hamna på kattmatsdiet om ni inte bokar tid med dem: minns att min pensionsrådgivare – den bäste av alla – har sagt att vi inte ska oroa oss.
Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också!
Inger Alestig är tidigare reporter på Dagen.
