Jag behöver hjälp att förstå

Det måste erkännas. Jag blir inte klok på islam. Trots många år som livsåskådningsjournalist är jag mer förvirrad än någonsin. Islam påstås, å ena sidan vara kärlekens och ljusets religion, å andra sidan vara en religion som driver fram hat och förakt, som begränsar kvinnor och förslavar barn. Terror bedrivs i Allahs namn, människor fördrivs, förföljs och dödas.

På några få rader har jag blottat min okunnighet och naivitet. Troligen brutit mot en rad tabun och förolämpad många. Förlåt, men det måste skrivas på förvirringens konto, som ett rop på hjälp. Världs­läget är mer spänt än på flera år. Och med all respekt för alla godhjärtade muslimer – ondskan som nu sprids sker till stor del utifrån en islamisk grund.

Samtidigt ökar oron för det andra diket, där rasism och islamo­fobi växer på skolor och arbetsplatser. Hatbrott ökar och moskéer attackeras. På kort tid har varje europeisk stad blivit en potentiell krutdurk. Det som händer i Köpenhamn och Paris kan hända i Malmö eller Falun.

Vi talar stolt om demokratin, om friheter och rättigheter, värda att försvaras. Men i sanningens namn är vi blåögda oskulder på området, få av oss är beredda att betala priset för det vi tycker är lika självklart som luften vi andas. Men just nu är inget längre självklart.

För att ni ska förstå min förvirring, fullt ut, måste jag berätta om en del muslimska vänner jag mött på sistone. De talar om Jesus som Guds son, ungefär som Messiastroende judar. De är fortfarande muslimer, menar de, men ber i Jesu namn och vill verka för Jesustro inom islam. Är det möjligt? tänker jag.

Jag träffar också konvertiter som lämnat islam. De berättar hur de kommit till tro på Jesus, ofta tack vare den generösa kärlek de mött hos kristna. Men när de själva blivit kristna blir de också väldigt hårda mot dem som fortfarande är muslimer. De skiljer på islam och muslimer, säger de, men retoriken är aggressiv, och mindre kärleksfull. Måste det vara så? undrar jag.

Denna röra av intryck leder fram till några insikter:

Framför allt måste jag studera islam. Jag är för mångfald, men inser att vi har enorma utmaningar framför oss som kräver kunskap.

Jag vill fortsätta umgås med muslimska vänner. Separera ideologi från relationer. Utan vänskap riskerar teori bli förenkling och generalisering.

Öppenhet kräver tydlighet, och jag ber om större mod att visa på Jesus. Kanske i ord, men ännu mer i handling.

Just nu skakas vi av varje dags rubriker. IS är på frammarsch med bestialiska brott. Ändå måste vi finna vägar till samexistens på denna planet. Kanske måste våld, i värsta fall, bekämpas med våld. Men Gud hjälp oss från storskaliga religionskrig!

Till syvende och sist, hur vi än vrider och vänder, är det bara kärlek som kan utplåna hat. Och som vanligt kan jag bara börja hos mig själv.