Krönikor
Jag har fortfarande inte kommit över min konferensångest
Malin Aronsson: Känslan var att sommarkonferensen var årets enda chans att möta Gud. Jag har fortfarande inte riktigt kommit över min konferensångest.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Det sägs att landets kristna är taggade till tänderna. I två års tid har vi tvingats ställa in våra sommarkonferenser. Nu äntligen laddas det för fullt för Nyhemsveckan, Hönökonferensen, Lapplandsveckan, Torp och andra stora mötesplatser. Alla kristna kommer att rusa, men jag är inte lika ivrig. Jag har fortfarande inte riktigt kommit över min konferensångest.
Jo, jag kommer att dyka upp på något litet konferens-hörn för att intervjua någon. Det kommer att gå bra, för så länge jag har jobbhatten på, känner jag mig trygg. Då kan jag förhålla mig fritt till det som konferenserna annars väcker i mig: Den gamla pressen att uppleva något. Känslan av att det är nu, nu det måste hända.
Min konferensångest vaknade i tonåren. Det är märkligt, för det var också under den tiden som jag älskade kristna konferenser som mest. Att åka på läger eller konferens var en salig blandning av glad spänning och ett tryck över bröstet. Jag älskade de stora mötena och den maffiga lovsången, jag bodde ju annars i en småstad. Spänningen handlade givetvis också en hel del om killar. Därför var det viktigt att vara sitt snyggaste. I flera veckor före sommarkonferensen planerade jag vad jag skulle ha på mig. Jag laddade med bländvita sneakers och Levi´s 501.
Sommarkonferensen var årets chans att träffa en kristen kille. Det var stressigt. Ändå var det inte det som väckte trycket över bröstet i mig. Det som fortfarande ligger där någonstans latent. Det var känslan av att sommarkonferensen också var årets chans att möta Gud. Att det var nu det måste hända. Innan konferensen var slut. Gud var där. Inte sedan.
Nej, det var inget som man sa rakt ut, men som tonåring tolkar man stämningar. Ju längre konferensen gick, ju mer steg den. Ungdomspastorerna talade allt intensivare om förväntan och allt Gud ville göra, just i kväll.
Jag är säker på att Gud gjorde det också. Gud har mött många människor på konferensernas nattmöten mellan klockan 21 och 23. Men för mig som tonåring blev de där stunderna nästan alltid en besvikelse. Jag stod där mellan lyfta händer och stressade upp mig över att jag inte kände mer.
Så här i efterhand vet jag att det var onödigt. Jag kunde ha slappnat av och bara njutit av sången och litat på att jag var inkluderad. Livet har visat mig att Gud inte enbart jobbar under speciella timmar. För mig har de starkaste känslorna av tro snarare vuxit fram under flera år. Som små nyupptäckter och visshet om att något fantastiskt äntligen gått från hjärnan till hjärtat.
Det här är inget nytt. Om du är vuxen och kristen vet du redan. Men i sommar åker nya tonåringar på läger och konferenser. Tonåringar som tolkar stämningar och som är rädda för att missa. Rädda för att det ska vara något fel på dem. Då kan det vara bra att återupprepa detta självklara: Gud finns inte bara på Nyhem. Eller Torp, eller Lapplandsveckan. Gud är större än så.
Malin Aronsson är redaktör för Dagens relationsmaterial, krönikör och en av två programledare för podden "Dagens människa"
