”Jag reser på måndag”

Det var för cirka två år sedan han kom. Han satte sig på en kartong i hörnan mellan ICA, Systembolaget och Apoteket. Sedan inställde han sig där varje icke-röd arbetsdag. Kom exakt fem minuter innan den första butiken öppnade, gick hem fem minuter efter att sista butiken stängt. Vanliga vardagar innebar det 08.55 – 19.05 eller 20.05, lördagar 08.55 – 15.05.

Han var mycket kort, rund som en tunna. Bara några få tänder kvar, de som återstod var bruna, maskätna. Snälla ögon.

Jag försökte tala med honom på olika språk, det gick inte. Så sade han några ord på något som liknade spanska. Jag tände direkt, spanska är mitt tredje språk.

Han berättade att han kom från Cordova i Andalusien, södra Spanien, jag berättade att jag varit där många gånger. Genast hade vi möjlighet till en helt ny kontakt, och vi tog den. Först trevande, sedan allt närmare.

Han använde aldrig den där klagande rösten. När jag ställde den vanliga spanska hälsningsfrasen ”Como esta?” svarade han alltid med den konventionella svarsfrasen ”Va bien, gracias”. ”Hur är det? Bara bra, tack.” Även om han satt på en papplåda och det blåste isiga snövindar direkt in från Öresund.

Så småningom fick jag veta mer och mer om hans bakgrund och liv. Inte genom långa samtal, snarare genom att de konventionella artighetsfraserna tog slut. Det blev mera naturligt att några korta ögonblick tala om det näraliggande.

Två gånger i december grät han. Inte för att alla som passerade skulle se, snarare var det något som liknade förtroende.

Första gången handlade det om hans tänder. Jag förstod att han hade hemsk tandvärk och inte visste vad han skulle göra. Andra gången var det lilla julafton 2015. På morgonen var jag i Stockholm, och när jag strax före kl 15 åter var i Malmö fann jag honom, som alltid på sin plats, på pappkartongen.

Han sade ”KÅD JOUL” vilket betyder ”God Jul”, jag svarade på spanska. Då kom hans tårar, för andra gången. Lika diskreta som första gången. Inte för alla som passerade förbi. Inte för att få fler enkronor i muggen. Egentligen inte för att få någonting. Egentligen bara för att få säga orden: ”Tengo familia. Mujer, hijos y hijas.” (Jag har familj. Hustru, söner, döttrar.)

Jul och nyår passerade. Det var lördagen den 16 januari 2016. Som vanligt stormande isvindar.

Denna gång satt han innanför Systembolagets entré. Mitt emellan kylan där utanför och värmen där inne. Systembolagets personal sparkade inte ut honom, också de hade fått ett personligt och varsamt förhållande till honom.

Framför sig höll han upp ett meddelande. Det var tydligt att någon annan översatt och skrivit detta på felfri svenska, på en bit kartong. Sådant han brukade sitta på.

”Tack. Nu är det dags för mig att resa hem. Jag reser på måndag. Tack för allt.”

När vi några minuter senare skildes gjorde han korstecknet.

Jag saknar honom.

När vi några minuter senare skildes åt gjorde han korstecknet.

Göran Skytte

Göran Skytte är journalist med ett förflutet på Arbetet, Aftonbladet och SVT, författare till en rad böcker och kristen förkunnare. Tidigare gästkrönikör på Dagens ledarsida.