Krönikor
”Je suis Charlie”
Men nu när röken över Paris – förhoppningsvis! – har skingrats, hoppas jag på många fördjupande samtal, debatter och reportage.
"Jag är Charlie". Det enkla slagordet till stöd för satirtidningen Charlie Hebdo har under veckan anammats av miljoner människor världen runt. I Stockholm hölls en manifestation mot attentaten i Paris i söndags, mitt i snöovädret, och tusentals journalister, skribenter, fotografer och vanliga medborgare visade sin avsky för terrorn och sitt stöd för det fria ordet.
Medieutbudet under veckan som gått har präglats av terrorattentaten mot tidningen och mot en judisk affär. Jag tycker att man på de flesta håll har skött bevakningen värdigt, vilket bland annat har inneburit att man ibland inte visat bilder man haft till sitt förfogande, av hänsyn till de drabbades familjer. Kommentarerna i Rapport och Aktuellt har varit sakliga och ingen drog – åtminstone inte inledningsvis – förhastade slutsatser eller pekade ut religiösa människor i allmänhet eller grupper i samhället som syndabockar. En terrorist är en terrorist, helt enkelt, och det verkar som om den allmänna uppslutningen kring just den tanken är stark.
Samtidigt är vi många som efter veckans blodiga attentat undrar över hur det står till i Europa och i världen. Frågorna är många. Beror terrorbrott på att motsättningarna mellan olika grupper i europeiska samhällen blivit större? Eller hänger ökande antal terrorbrott ihop med internationell storpolitik? Att ställa den typen av frågor är inte att vilja hitta en syndabock eller en enkel förklaring, det är att vilja få en större förståelse för den värld där terrorbrott sker.
Jag har all förståelse för att nyhetsredaktionerna med sina begränsade resurser inte kunnat erbjuda debatter och utblickar i ett första krisläge. Men nu när röken över Paris – förhoppningsvis! – har skingrats, hoppas jag på många fördjupande samtal, debatter och reportage.
Agendas samtal i söndags kväll gav en del ledtrådar. Personligen tycker jag att det var bra att man bjöd in Sverigedemokraternas Richard Jomshof, eftersom han genast avslöjade sin enfaldiga och enkelspåriga syn på det som hänt, och därefter inte hade mycket att tillföra debatten.
En ny serie i SVT känns i efterdyningarna av terrorattentaten extra angelägen. I dokumentären "Fosterland" (SVT2, fyra delar) får vi möta både vanliga människor och kändisar i olika europeiska länder. Gemensamt har de att de kallar sig nationalister. Nationalismen brer ut sig i Europa, och många som kallar sig nationalister vill också begränsa eller stoppa invandring. Varför?
Programledaren Fredrik Önnevall varvade första programmet intervjuer med de främlingsfientliga och invandringskritiska med intervjuer med människor som flytt från krigets Syrien. Syriernas berättelser om kriget och deras drömmar om ett liv i fred i Europa ställer på ett effektivt sätt också frågor till tittarna om medmänsklighet och barmhärtighet.