Jordbundna drömmar

Ett av människans särmärken är hennes förmåga att drömma och ha visioner. Hon gör sig bilder av hur någonting borde vara. Ibland präglas hennes tillvaro av en sorg över det som kunde ha varit men som inte är. Hon är uppmärksam på potentialen.

Men är inte människans drömmande fåfäng verklighetsflykt? Inte alltid. Drömmen blir endast det om den bortkopplas från potentialen. Den förvrids till ett tragiskt önsketänkande eller till ett girigt begär efter någonting ouppnåeligt. Den svävar då kort sagt uppe i det blå.

Men det finns jordbundna drömmar som ger livet riktning. Min väns dotter skriver flitigt eftersom hon drömmer om det betyg i svenska hon förtjänat men inte fått. Flyktingen på boendet i Västergård drömmer om ett nytt hem och en tillhörighet. När jag var liten drömde jag under vinterhalvåret om att den sommar som vilade under snötäcket skulle vakna. Sådana drömmar är befogade eftersom de har rötter i livets möjligheter.

Det är också befogat att drömma om och ha visioner för Kyrkan. Hon har stor potential och vi kan hjälpas åt att uppmärksamma, realisera och göra den kännbar för varandra.

Min vision för Kyrkan är förbunden med visionen för människan. När jag åker ut i Bohuslän på sommaren och ser en ny generation barn befolka dalgången tänker jag att dessa barn har det bra. De skrattar, badar och busar precis som jag fick göra. Men samtidigt undrar jag: Vem ska hjälpa barnen att verkligen bli sig själva? Vem ska visa dem deras egen och andras värdighet som finns där oberoende pengar, hälsa, utseende, akademiska meriter och karriär? Vem ska visa dem livets mening som finns där oavsett livslott? Vem ska förankra dem i den meningen så att de inte irrar vilse i en strävan som gör livet svårare att leva? Vem ska ge dem en lycka som består?

Kyrkan har kapaciteten. Vi klarar oss inte utan henne! Hon är krönt med vishet efter levnadslånga mödor. Genom hennes bukett av förebilder, genom hennes liturgiska, konstnärliga och litterära skatter, genom gemenskapen och framförallt genom hennes sju sakrament kan hon förmedla det ljus och den värme som människan behöver för att växa och sträva rätt.

Potentialen kan realiseras. Barnen kan blomma ut till färgstarka helgongestalter! Vilken värld vi skulle få! Vi är förpliktigade att ge denna underbara tradition vidare till nästa generation. Klarar vi det?

Framför mig ser jag ett intensivt kyrkligt arbete med att levandegöra traditionen. Vår kreativitet måste sprudla i en tid som levererar skeva och ytliga ideal. Barnens och ungdomarnas perspektiv måste få djupna. Deras blick på sig själva och verkligheten måste spränga synfältets gränser så att de kan urskilja Kristus i och bortom allt och alla. Han är livets och människans hemliga sommar och den enda verkligt jordbundna drömmen.

Joakim Breding

Detta är den sjunde krönikan av studenter vid olika teologiska utbildningar. Joakim Breding har studerat vid Newmaninstitutet i Uppsala och flyttar nu till Rom för sitt femte och sista år innan han vigs till diakon i Katolska kyrkan