Krönikor
Judith Fagrell: Klockringning som symbol
Man använder sig hellre av begreppen ’svensk tradition och kultur’..
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
"Varför ringer ni i kyrkklockorna på morgonen? Det är ingenting annat än ett störande oljud, på sommaren är jag ledig och vill sova länge och inte behöva bli störd av detta otidsenliga oväsen!" Personen som ringde var arg, ville ha svar och ändring. Hen var inte den första. Samtalen om kyrkklockornas ljudande kommer årligen i maj när sommarringningen med klockklang klockan sju på morgonen och sex på kvällen startar.
Jag andades in. Lyssnade och tänkte. Den sekulära lagstiftningen finns att ta stöd i; på landsbygden räknas kyrkklockornas ringningar som "ortstypiskt" och därmed inte något som i lagstiftarens mening är att betrakta som störande. Kyrkan stod där först, så att säga. Dock är det inte alltid pastoralt vist att enbart hänvisa till lagar och förordningar, utan jag vill hellre samtala om höjder och djup – det "varför" som ligger bakom dogmer och det som har hjälpt oss fram till vår gemensamhet. Den kristna klockringningen är för många intimt förknippad med landsbygdens byar och små pittoreska sockenkyrkor, en behöver inte vara hembygdsromantiker för att känna att det är något av det vackraste som finns. Men det är något mer.
”Klockorna kallar till bön”, svarade jag. ”De kallar oss att stanna upp och lyfta våra ögon och hjärtan till Herren. De kallar till gudstjänst, till att viga dagen åt Honom som skapar och uppehåller allt. ”
Bland politiker på både lokal och nationell nivå är det uppenbart ett obekvämt sätt att tala om denna kristna trosyttring. Man använder sig hellre av begreppen ”svensk tradition och kultur”. Att klockringning är just ortstypiskt och hembygdsromantik, en bild av ett gammalt hederligt Sverige som många längtar efter men som knappast har funnits. Och vad är då problemet med det? Jo, för med den beskrivningen blir den tyvärr också ofarlig. Som ett traditionellt midsommarfirande, ungefär.
Kyrkornas klockringning blir till en symbol för frågan om vilken plats tro och religion får ta i det svenska samhället. Som ofarlig kulturyttring – som Luciatåg och prinsessbröllop – eller som en kraftfull rörelse att räkna med. Den kristna tron är allt annat än ofarlig, den har förändrat samhällen men framför allt människors liv i generationer efter generationer. Att staten är sekulär ska inte innebära att människors religiösa övertygelser måste förpassas till det rent privata, eller trosuttryck förbjudas i det offentliga.
En troende människa kan inte dela upp sitt liv på det sättet, och det ska hon inte heller. Därför är det som att öppna ett fönster och släppa in frisk luft när kommunanställde Pernilla Franklin anmäler sig själv för att ha brutit mot kommunens nytillkomna regler angående bön under arbetstid. Likt barnet i sagan om Kejsarens nya kläder avslöjar hennes agerande de grumliga intentionerna bakom förbudet, och blir ett kraftfullt ställningstagande för trons plats i det offentliga rummet.
Judith Fagrell är komminister i Skara pastorat. Hon skrev tidigare gästkrönikor på Dagens ledarsida.
