Krönikor
Kära nån, så märkligt!
Vi måste våga tala om ’kristen etik’.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Det är 25 år sedan. Debatterna var ganska hetsiga. Oppositionen – alltså socialdemokraterna och vänsterpartiet – var helt emot. Vi i regeringspartierna hade kommit fram till enighet om formuleringen "kristen etik och västerländsk humanism". Det handlade om skolpolitik, förstås.
Talet om den ”etiskt neutrala” skolan och ordandet om en ”objektiv skola” skulle nu vara slut. Den ledande svenske skolpolitikern Stellan Arvidson som hade haft det östtyska skolsystemet som förebild skulle nu få känna sig besegrad.
Det ansågs, av oppositionen och många av dess hantlangare bland opinionsbildarna, vara ett slags ideologisk monopolism och brist på pluralism att tala om just ”kristen”.
Så småningom började man i svensk politisk debatt tala om "värdegrund". Men det tog sin tid. Än i dag verkar det som om många får stämbandsstopp om ordet "kristen" sätts framför ord som "värdegrund" och "värderingar".
Men klimatet är annorlunda i dag. Helt annorlunda! Verkligheten har fått oss, i allt vidare kretsar, att inse att utan köl på samhällsskutan kan den driva åt fel håll och kapsejsa.
Det är inte för att monopolisera eller för att exkludera som vi ska våga tala om ”kristen etik”. Det är inte för att pracka på någon eller några en speciell troslära! Det är för att vi ska känna oss trygga i vår egen ”värdeidentitet”, med de värden och värderingar som bär upp demokrati och respekt för människolivets okränkbarhet. Detta är en förutsättning för att respektera medmänniskor.
Det har förundrat mig flerfaldiga gånger att frikyrkliga och kyrkliga företrädare, alltså personer som har den kristna trosuppfattningen, är så fega. Ingen förväntar sig fyrkantighet och fördömanden. Men vanlig elementär frimodighet!
Vid oräkneliga tillfällen har jag hört medmänniskor, som inte kallar sig personligt kristna, fråga och undra varför det är så tyst om ”kristna värderingar” generellt i det svenska samhället.
Debatten om skolavslutningar i kyrkor har väl ändå varit något av det mest tragikomiska man kan föreställa sig. Att partier och begåvade medmänniskor i åratal ska träta och orda om huruvida svenska mer än minnesvärda psalmversar ska få sjungas när skolavslutningar sker är minst sagt märkligt.
Hur går det månne till i svenskundervisningen numera? Är Ferlin, Evander, Tegnér, Gullberg – ja det är ju tokigt att börja med en uppräkning – borta från lektionerna?
Och jag har hört om hur ”frikyrkliga” och ”kyrkliga” bekännare varit väldigt måna om att få skolavslutningar ut ur kyrkor och ersättas med andra lokaliteter.
Kära nån!
Sverige kan inte möta en ofrånkomlig värderingsdebatt, om vi inte vet vad vi talar om när vi förväntar oss respekt för de värderingar som just ”kristen etik och västerländsk humanism” har givit oss.
Alf Svensson är tidigare partiledare för Kristdemokraterna, riksdagsledamot, biståndsminister och ledamot i Europaparlamentet. Han medverkar sedan 2014 med gästkrönikor på Dagens ledarsida.
