Krönikor
Kristenheten - Sveriges största ideella engagemang?
”Pingströrelsen är en större potentiell maktfaktor än vad många tror.”
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Den gångna helgen löpte Pingst ledare i mål. Tre regionala samlingar i Umeå, Västerås och till sist Jönköping har samlat sammanlagt omkring 2 500 deltagare. De allra flesta, uppskattningsvis åtminstone 90 procent, var ideella ledare som satsade ännu en ledig dag, som valde att lägga ytterligare timmar till alla de övriga som de redan spenderat i det lokala församlingsarbetet.
Inser vi vidden av hur stort det är? Det är så anmärkningsvärt att det egentligen borde generera uppmärksamhet i de breda och stora massmediala sammanhangen.
Det ideella engagemanget borde skapa nyfikenhet och intresse, det borde väcka funderingar och undringar kring drivkrafter och huruvida Pingströrelsen kanske faktiskt är en potentiellt större maktfaktor än vad många tänker i dagens Sverige. Eller så hade man kunnat vidga perspektivet och sett dessa ledardagar som exempel på frikyrkligheten eller kristenheten i bredare bemärkelse, för den här formen av engagemang finns ju även på andra fronter där inom.
För är det inte tämligen unikt, detta?
Naturligtvis känner jag till att det sker en hel massa ideellt arbete även utanför kristenheten, exempelvis inom idrottsrörelsen (jag lägger själv åtskilliga timmar även där). Men då är det till absolut övervägande delen i det lokala sammanhanget där man själv har någon form av egenintresse, vanligtvis att man engagerar sig för att ens barn ska kunna spela till exempel fotboll. Det är heder- och beundransvärt. Men att det går så djupt att man avsätter ännu en ledig dag, när det egna laget inte har någon träning eller match, för att resa iväg på en regional eller nationell samling … Jag kan spontant inte komma på något annat sammanhang som lyckas med det i så bred bemärkelse.
Jämför med politiken, exempelvis. Den gångna helgen möttes Liberalerna till landsmöte. 618 personer närvarade, enligt deras egna uppgifter. Och då pratar vi alltså om partiets högsta beslutande organ, en nationell konferens, där troligtvis en ganska stor del var yrkesverksamma och avlönade politiker.
Om nu inte omgivningen förstår storheten så bör åtminstone kristenheten göra det själv.
Jag hörde nämnas hur en liten grupp kristna i ett afrikanskt land, där kristendomen rent statiskt och numerärt är rejält marginaliserat, svarat på en missionsarbetares fråga om vilka det är som bestämmer i landet. Det är vi, var deras omedelbara respons. De var kanske inte så många men deras böner nådde till Gud och den vishet och kunskap de fick i svar därifrån levererade de till politikerna.
Svärmiskt och inbilskt drömmande, tycker någon. Positivt tänkande deluxe, menar någon annan. Eller så är det bara rätt och slätt verkligheten. Och i så fall har ju svensk kristenhet, som jämförelsevis inte är alls marginaliserad och dessutom bevisligen har massor av resurser och goda drivkrafter, en enorm möjlighet att påverka och genomsyra detta land. I den tron och övertygelsen bör kristenheten fortsatta med sitt breda ideella engagemang.
Carl-Henric Jaktlund är nationell ledare för Alpha Sverige och skrev gästkrönikor på Dagens ledarsida fram till 2020.
