Kyrkans uppgift är att korsa gränser

Det är en mild augustikväll i stadsdelen Berga i Linköping och några förbereder grillen, familjer handlar på Ica och gör ärenden på apoteket. Klockan fem över sju bryts lugnet när en maskerad person på cykel avlossar ett vapen mot två unga pojkar, femton och sexton år gamla.

Polisen uppger under kvällen, nästan i förbifarten, att båda offren är kända av polisen sedan tidigare. Det är en skakande information. De två pojkarna har just gått ut åttan och nian och ska inte vara kända av polisen, och absolut inte vara indragna i en förmodad knarkuppgörelse i den undre världen. Dagen efter dådet avlider den ene pojken av sina skador.

Berga är en av de oroliga stadsdelarna i Linköping, och ligger tio minuters promenad från det trygga radhusområde där jag och min fru bor. Det är både nära och oändligt långt bort. Jag har ofta tänkt på de särskilda gator som skiljer socioekonomiska världar åt. Ibland utgörs gatan av en ringväg runt förorten, och den kunde lika gärna varit en vallgrav. Segregationen är liksom inbyggd i stadsbilden, och man har med hjälp av asfalt och betong stängt de naturliga passagerna mellan rummen. Också i Berga finns en gränsväg, och alla vet vilken det är.

Några dagar efter dödsskjutningen var det dags för “Sommarkul”, en årlig satsning för barn och familjer i tre förortsområden i Linköping. Kontrasten mot det meningslösa våldet kunde inte varit större: Ledare från olika kyrkor utklädda till lejon och tigrar ansvarade för hoppborg, ansiktsmålning, tävlingar, popcornmaskin, drama och bokbord ett stenkast från platsen för dödsskjutningen. Glädje och fest fyllde aktivitetsparken, och massor med barn hade jätteroligt; barn som om några år är femton och sexton år och går ut åttan eller nian.

Så älskade Gud världen att Han korsade en gräns. Det ligger i kyrkans djupa kallelse att vara en gemenskap som ständigt sträcker sig ett steg vidare. När vi ordnar fest i förorten, bjuder hem en familj född i ett annat land och kämpar för en kyrka präglad av mångfald i stället för likriktning går vi i takt med det Gud gör i världen. Ansvariga politiker behöver absolut arbeta med de stora integrationsutmaningarna i Sverige, men för kyrkan är frågan inte primärt partipolitisk utan teologisk. Guds rike bygger gemenskaper från alla folk, stammar, länder och språk, och kyrkan kallas gång på gång att korsa både socioekonomiska och etniska gränser. Kort sagt: Syns det på kyrkkaffet och bönemötet i din kyrka att var femte svensk är född i ett annat land?

Fredrik Lignell

Fredrik Lignell är pastor i Ryttargårdskyrkan, Linköping, retreatledare och författare. Han skrev tidigare krönikor på Dagens livsstilssidor.