Lätt för pastorn att prata Gud - inte för alla andra

I många år har jag både jobbat och levt mitt liv i församling. Att berätta att jag är kristen har fallit sig naturligt, eftersom man direkt hamnar i de frågorna när man berättar vad man jobbar med. Jag har varit en av de där som inte kan komma undan samtalet om kyrkan på festen med grannarna. Jag har varit en professionell troende och jag har gillat det. Om jag ska vara ärlig har jag nog ibland känt mig lite duktig. “Klart att det är lätt att prata om Jesus på jobbet”, har jag sagt. Det är ju bara det att på just mina jobb har vi haft betalt för att tala om Jesus.

Sedan några år tillbaka lever jag ett mer vanligt liv. På dagarna möter jag människor av alla sorter. Väldigt få av dem har en relation till kyrkan. Jag pratar fortfarande en del om Jesus. Och som föreläsare i värdegrundsfrågor brukar jag vinnlägga mig om att berätta var jag kommer ifrån från början, så ingen ska tro att jag haft en annan agenda än den uppenbara, när samtalen djupnar. Det brukar gå bra. Min före detta kyrkkarriär öppnar fortfarande dörrar.

Men samtidigt möter jag också många andra kristna syskon som har haft helt vanliga karriärer som har det tuffare. Många känner av det allt hårdare klimatet i världens näst mest sekulariserade land. Ett sådant samtal har stannat kvar. Det var en relativt ung chef på ett stort, globalt företag. “Det finns en sak jag skulle vilja säga till min pastor”, sa han. “Jag skulle vilja berätta för honom att han inte har en aning om hur det är.” Sen berättade han om hur hans pastor skriver i sociala medier om alla han får be för. Sedan varvar han det med peppiga ord om att stå upp för Jesus i vardagen.

“Jag tror han menar att uppmuntra men jag dukar liksom under. Han har på riktigt inte jobbat en enda dag i sitt liv på ett vanligt jobb. Han vet inte någonting om vad det är att möta fördomar och förväntningar på sig. Han har inte testat att vara troende utan att det står det i pannan på honom. Han kan alltid gömma sig bakom sin roll.”

Jag har lyssnat lite skamset. Insett att jag också haft det lite för lätt. Att jag är en sån som väljer att tala tro före annat – inte i en iver att komma med goda nyheter alltid – utan för att det är min komfortzon att vara “den där kristna” överallt.

Jag går och klurar på om de av oss som har mer eller mindre inomkyrkliga karriärer borde skaffa något slags praktikprogram. Hänga på i allt det vanliga emellanåt. Ta av de bildliga eller bokstavliga pastorskragarna och hänga med på fabriksgolv och i kontorslandskap.

Tänk om församlingens sätt att tala tro och evangelium skulle förändras om våra ledare delade pubbord eller padelbana lite oftare med sin alldeles obetalda, oprofessionellt troende församling.

Josefine Arenius

Josefine Arenius är projektledare, föreläsare och småbarnsmamma och skriver krönikor på Dagens livsstilssidor.